Det är oftast skivbolagen och upphovsmännen som utmålas som de stora förlorarna på fildelningen av musik. Även hårdvarutillverkarna förlorar dock stort på detta men tillskillnad från rättighetsinnehavarna finns ingen lösning i sikte. De blir orelevanta. När vårt beteendemönster förändras från exempelvis att lyssna på musik via CD-skivor till streaming, blir det även ett skifte för den tekniska infrastrukturen bakom. Fildelning eller streaming spelar ingen roll.

Fasta och portabla CD-spelare, högtalarsystem och förstärkare ersätts av en smartphone med ett par hörlurar.

När allt större del av vår konsumtion är via mobiltelefonen, ökar behovet av till exempel hörlurar och mobilabonnemang. Hörlurar och uppkoppling blir den nya digitala kulturens infrastruktur – inte skivor, dvd-spelare, tv-apparater och surroundsystem. Playknappen försvinner inte, den dyker bara upp på en annan plats.

Det är samma sak för skiftet från böcker till eböcker (bokhyllor), dvd-skivor och kabel-tv till film- och tv-streaming (dvd-skivor, dvd-spelare, bluray-spelare, tv-apparater, surroundsystem, tv-tidningar och fjärrkontroller). När vi läser böcker på vår tablet, ser film på vår dator och lyssnar på musik via vår mobil försvinner många av de behov av hårdvara vi haft tidigare. Även om de stora hårdvaruaktörerna lär hitta nya tekniska prylar vi behöver, så är det med stor sannolikhet många av de inte kommer finnas kvar i ett teknikskifte där tv:n är detsamma som en datorskärm. Eller för den delen, en smartphone detsamma som en kamera.

Ett av de tydligaste exemplen på hur hårdvara blir orelevant infrastruktur snabbare än någonsin är 3g-dongeln. För bara 2-3 år sedan hade 3g-dongeln sin storhetstid, medan de idag i allt större utsträckning är inbyggda i datorerna, våra tablets och smartphones. Är de inte redan inbyggda, använder vi vår smartphone som dongel. På bara några år har 3g-dongeln gått från att vara en av de mest sålda (och mest lukrativa) hårdvaruprylarna till att i princip redan vara uttagerad av ny teknik.

Detta skifte, som är som tydligast för tv, film och musik där streaming på mycket kort tid blivit de facto standard för vår konsumtion, påverkar i hög grad de gamla aktörerna. Sony må vara en stor spelare på mobilmarknaden men de är ingen teleoperatör.

Likaså är det lätt att tänka att Ginza och Cdon (två imperium byggda på försäljningen av  CD- och DVD-skivor) är de stora förlorarna inom ehandeln på det nya digitala skiftet för kultur. Och de tragglar säkert med verkligheten att Bluray- och dvd redan hann bli old-school innan de slagit stort. Skiftet från skivor till ett bredare sortiment med böcker och allt möjligt (från kosttillskott till skor) pågår för fullt. Ändå är det inte omöjligt att det är Inwarehouse, Netonnet, Siba och Webhallen som kommer bli de största förlorarna, liksom de varumärken som säljs där (Sony, Panasonic, Samsung, LG). Den nedåtgående försäljningstrenden för cd- skivor är troligt mycket starkare än den för dvd-spelare idag men det kan också skapa en segrörlighet. Ett exempel på en aktör som redan reagerat är Cyberphoto som börjat sälja hushållsmaskiner efter vikande försäljningssiffror av kameror.

Det finns en anledning till att mobiltillverkare köper hörlursmärken, mobiloperatörer säljer mobiltelefonerna i sina egna butiker istället för via partners och att datortillverkare även vill sälja tv-boxar. De sitter på framtidens infrastruktur.

I skiftet till digital konsumtion skapas även ett hårdvaruskifte. Streaming och fildelning dödar inte några rättighetsinnehavare. De dödar de som tillverkar skivorna, de som tillverkar cd-spelarna och de som säljer dessa. Vi fortsätter lyssna på musiken men vi fortsätter inte köpa lika många prylar.

Foto (CC): Mikey G Ottawa

”More than two-thirds of iOS users had upgraded to iOS 5 a mere three months after its release. Anyone out there think that Ice Cream Sandwich will crack the 20% mark on Google’s platform pie chart by March? How about 10%? Anyone? Anyone? Bueller?” – Techcrunch

Jag har någon slags sarkastisk teori om att anledningen till att det fortfarande är så krångligt att uppdatera iOS (sätta i sladden, öppna iTunes, helst på samma dator som man installerade telefonen på, ej syncat med backups från andra datorer etc) är för att Steve Jobs alltid fick nyuppdaterade iPhones i sin hand, så han slapp krånglet och därmed aldrig la energi på att göra det enklare. Det är krångligt att uppdatera sin iPhone till senaste versionen av iOS, även om det förbättras kraftigt i och med iOS5 (nu går det t.ex. att uppdatera via wifi).

Android har dock ett helt annat problem – tillverkarna uppdaterar inte de gamla telefonmodellerna så de stödjer nya versioner. Har du Android 2.2, lär du få fortsätta ha det ett tag till. Vilket gör att det är få Androidlurar som klarar av apps som är anpassade för (och utnyttjar möjligheterna i) de senaste Androidversionerna. Med Android går det helt enkelt inte ens att uppdatera sin device i många fall.

”OS fragmentation is the single greatest problem Android faces, and it’s only going to get worse. Android’s massive success over the last year mean that there are now tens if not hundreds of millions of users whose handset manufacturers and carriers may or may not allow them to upgrade their OS someday; and the larger that number grows, the more loath app developers will become to turn their back on them.”

Det är kanske inte så konstigt om det slutar med bara en stark vinnande aktör tillslut, om det gör saker och ting så pass mycket enklare för alla parter.

”Path shows that apps do get second chances, but only if they come out completely rethought. The initial reaction still makes or breaks the product because it is carried so far by social media. It is getting harder and harder for products to hide in obscurity until their founders figure out what consumers really want. Reputations are made, or broken, in realtime. The details matter.”

Jag tycker mig se en tydlig trend den senaste tiden att det är de startups med en ganska så förfinad produkt redan vid lansering som även får traction. En slags motreaktion till ”minimum viable product”-tänket, där även de mest obskyra betaversionerna kunde bli hypade in i oändlighet för ett par år sedan. Det krävs mer än en bra idé och en enkel betaversion för att få någon att reagera, vare sig det är branschpress eller användare. Desto bättre produkt från början, desto bättre möjlighet att lyckas. Details matter.

Instagram, Square, Izettle, Wrapp, Spotify, Dropbox, Quora, Soundcloud och Toca Boca är bara några exempel på fantastiska startups som lanserats de senaste åren med en slick finish och nästintill färdig produkt från start. Och lyckats ofantligt väl.

Oink, Amen, 6wunderkinder, Readmill och ovan nämnda Path är några andra exempel. Startups med produkter som kanske inte har haft de mest välutvecklade koncepten från dag ett men där deras grymma finish från densamma gjort att de ändå blivit hyllade. Med resultatet flygande start.

Alla nämnda har med en approach inte helt olik Apples ett produktfokus.

”Usually, business are profit-first, not product-first.  They’re usually run by people who want to build their bank accounts, not amazing products.  Usually, the head of design isn’t a damn knight.”

Det är kanske vad som krävs för att lyckas i dagens realtidsdömande startupvärld. En snabbväxande trend bland lyckosamma startups verkar det vara hur man än vrider och vänder på det.

Den senaste tiden har de flesta diskussioner jag deltagit i om Facebook handlat om just komplexitet. ”Jag har inget tålamod, orkar inte med Facebook längre. Krångligt!” är ett citat från en vän under julhelgen. Vi upplever Facebook inte bara krångligare för att vi har alltfler vänner där, utan för att tjänsten blir allt svårare att manövrera. Vem har inte fabblat med privacy settings och inte alls förstått vad resultatet blev? Eller famlat i news feed och inte alls förstått hur den visar vissa vänners statusuppdateringars men inte andras?

Men. Det spelar ingen roll hur lite tålamod vi har, vi kommer fortsätta använda Facebook minst lika mycket ändå.

Facebook behövde vara en enkel tjänst i början. De hade bara några futtiga sekunder för att fånga vårt engagemang, intresse och få oss som aktiva användare. Då kan de inte ha en komplex användarupplevelse. Medan idag, när vi redan är engagerade användare av Facebooks många tjänster kan ha en inlärningsperiod på kanske inte ens minuter utan timmar.

Om de hade 10 sekunder på sig att lära oss en ny funktion för fem år sedan, så har de kanske 1h på sig idag. Det är stor skillnad. Vi behöver inte förstå allting på en gång, för vi kommer använda Facebook så mycket att vi tillslut lärt oss hantera de nya funktionerna ändå. Och även om vi slutar besöka profilsidan när den byts ut till timeline för att den känns svårmanövrerad, så använder vi Facebook för chatt, messages, födelsedagsgratulationer och grupper. Och tillslut har vi lärt oss både manövrera och gilla nya timeline. Facebook har blivit en så viktig plattform för så många olika behov i våra liv att de kan kosta på sig att inte alltid ha låg inlärningströskel.

Tålamod eller ej, vi har så många anledningar att fortsätta använda Facebook idag att det inte spelar någon roll. Med tiden lär vi oss gilla det ändå.

När jag började blogga 2004-2005 var sociala medier helt nytt. Bloggvärlden hade precis börjat växa sig till ett stort fenomen. Bloggen var det nya, spännande, sociala mediet på allas läppar. Lunarstorm, Wikipedia, MSN, Myspace och ett par andra sajter var fortfarande de dominerande ”nya” medierna. Bloggen som koncept blev snabbt både större än Lunarstorm, Myspace och andra nya medier.

2011 är situationen en annan. 2004 startade Facebook, 2005 lanserades Youtube, 2006 grundades Twitter. Tre tjänster som tillsammans med bloggfenomenet totalt dominerat det vi idag så självklart kallar sociala medier.

Det som jag och många andra berättade i våra bloggar 2005 har idag hittat nya, mer anpassade, forum. Då publicerades och diskuterades det mesta i bloggform, idag delas de upp bland de olika sociala medierna. På Twitter frågar vi saker, delar länkar och berättar det som händer just nu. Youtube är plattformen för alla typer av videomedier. Och Facebook har ersatt både MSN (IM-chatt), Lunarstorm (hålla koll på vännerna) och tusen andra saker. Av alla tjänster är naturligt Facebook den som förändrat mest, som ersatt mest, som blivit plattformen för så mycket.

En viktig sak att påpeka är dock att Facebook, Twitter och de andra sociala medierna inte ersatt bloggen, utan blivit ett komplement. Det är inte konstigt att bloggen kom före Twitter, Facebook och de flesta andra sociala medier vi använder idag. Det är den form av media som liknar traditionella medier mest, längre texter i artikelform. Många olika publiceringsverktyg, svårt att få överblick, alla är sina egna utgivare. Med Twitter och Facebook har vi helt tänkt om, valt att göra helt nya medier som vi inte sett tidigare.

Tittar man på bloggen som koncept så passar det för en viss typ av innehåll. Video, längre texter, strukturerat innehåll, att blanda typer av medieinnehåll. Det är också den typen av innehåll som vi idag publicerar i våra bloggar. Blogganpassat innehåll. Precis som vi bara publicerar en del saker på Twitter pga dess begränsningar och styrkor, publicerar vi vissa saker i våra bloggar pga formatets begränsningar och styrkor. Som Matti säger: ”Det finns inget bättre att twittra om än sitt senaste blogginlägg!”.

Tillskillnad från både Twitter, Youtube och Facebook har bloggen en spretig infrastruktur. Dessa tre tjänster kontrollerar sitt API, sin plattform och sin tjänst. Ett Tweet ser alltid likadant ut, en Youtubelänk går alltid till Youtube.com. Så fungerar inte bloggvärlden.

Det är både en styrka och en svaghet i bloggarnas spretiga infrastruktur. Eftersom det är ett helt öppet koncept utan någon totalt dominerande spelare, blir det svårare under t.ex. Arabiska våren att blockera kritiska röster. Det är inte svårt att stänga ned Twitter.com, Facebook.com eller Bambuser.com – men det är nästan omöjligt att blockera bloggvärlden utan att stänga av hela internet. En styrka som dock blir en svaghet i användbarhet. Spretigheten gör det svårt att ta till sig bloggvärlden, att följa den och att hitta i den – vilket skapat en marknad för spelare som Twingly (sök), Bloglovin (följ) och Bloggportalen (topplistor).

Bloggen som koncept har också utvecklats enormt mycket de senaste åren. Det är lätt att glömma bort Tumblr och Posterous när vi diskuterar bloggar. Tjänster som gjort det enklare än någonsin att blogga och som dessutom tillskillnad från den tidigare spretiga bloggosfären byggt in funktioner för att följa och söka direkt i tjänsten. Tumblr fungerar mycket mer som Twitter än som traditionella bloggplattformar som Blogger.com, WordPress och Blogg.se – vilket gjort bloggvärlden mycket större. Tumblr är idag en av världens största sajter och har över 30 miljoner bloggar, fler än WordPress.

Bloggandet är alltså inte på dekis, mediet har bara börjat hitta formen. Hittat sin plats i de sociala medierna, hur det kompletterar såväl Twitter som Facebook.

Har kvalitén i bloggvärlden sjunkit? Tvärtom, tror jag. Bloggen passar bättre till kvalitativt innehåll än såväl Facebook som Twitter, särskilt i samhällsdebatten. Tumblr-bloggarna och Dagens outfit-inlägg till trots – mer och mer initierat medieinnehåll publiceras i bloggform. Välskrivna analyser, debattinlägg och berättelser som är enklare att förmedla i ett blogginlägg än i tre tweets kommer helt enkelt fortsätta publiceras i bloggform även framöver. Precis som dagens outfit-inläggen i modebloggarna, ända tills det kommer ett smartare socialt medie att ta hand om de också (eller är Tumblr kanske lösningen men få svenska modebloggar har hittat dit än?).

Bloggen som koncept stärks för var dag som går, infrastrukturen för bloggvärlden har börjat sätta sig och vi börjar äntligen använda bloggmediet till det innehållet som det passar bäst till.

Jag tror vi just nu ser ett fenomen bli en etablerad medieform, om än i förändring. En mognande bloggosfär.

Thomas Baekdal, en av de mest initerade trendsparna för digitala skiften just nu om du frågar mig, listade i början av året några makrotrender för 2011. En av dessa, ”The shift from distribution to consumption”, finner jag extra intressant. Tyvärr har jag inte hittat någon text där han utvecklar ett längre resonemang kring detta, så jag tänkte försöka själv istället.

Jag tänker såhär. Att första steget i digitalisering handlade om att digitalisera det faktiska innehållet, må det vara text, musik eller vadsomhelst, till digitala format. Det blev pdf, mp3 och mpeg. Medan det andra steget, det skiftet vi är inne i nu, handlar om att molnifiera dessa pdf:er, mp3:or och mpeg-filer till playknappar. Fokus har skiftats från att distribuera till att tillgängliggöra.

Rent krasst hade vi alltså en distributionsfokuserad handel och digitalisering tidigare, där de flesta aktörer endast hanterat produktion och distributionen. Konsumtionens kontext och användarupplevelse hade slutanvändaren makt över. När boken eller CD-skivan blivit såld försvann förlag och butiker ur värdekedjan.

Idag går utvecklingen mot att aktörerna även tar hand om konsumtionen, användarupplevelsen. Spotify distribuerar inte bara musiken, de kontrollerar hur vi konsumerar den. När Amazon lanserade Kindle var det inte bara ett stort skifte från böcker till eböcker, det var att ta ett helhetsgrepp om hela kedjan: produktion, distribution, konsumtion. Tidigare låg fokus på de två förstnämnda men i takt med att det blir allt billigare att producera och distribuera ligger framtidens mest lukrativa del i konsumtionsledet. Det är när man kontrollerar konsumtionen man kan ta betalt.

Ett annat exempel där distributionen blir alltmer sekundär är spelvärlden. Det finns inte längre någon anledning att gå till en butik, ehandels eller fysisk, för att köpa ett spel. Med Steam och Xbox Marketplace kan man betala direkt för att få tillgång till ett spel, så man kan börja spela. Inte få spelet hemskickat till brevlådan, eller en skiva i handen. Den traditionella distributionsidén om att skicka något från Punkt A till punkt B är borta. Distributionen sker i bakgrunden när vi konsumerar den, i samma sekund. När jag trycker på playknappen så börjar musiken i Spotify spelas, hela användarupplevelsen av att först få den distribuerad till mig innan jag kan trycka på play försvinner.

I ett större perspektiv handlar det här inte bara om musik, böcker och spel. Dagens handel (inklusive ehandeln) handlar om att distribuera varor. De som producerar och de som distribuerar är de stora vinnarna. Vad vi nu ser är en trend mot att det är de som producerar och de som skapar bästa användarupplevelsen, konsumtionen, som blir de stora vinnarna. Desto enklare det blir att distribuera, desto mindre del av värdekedjan innehar den. När all musik, alltid, är tillgänglig gratis är det inte längre själva streamingen man betalar för – utan tillgången och användarupplevelsen.

Jag tror det här bara är början. Det lär bli färre ”ladda ned” och fler ”click here to play”.

Mycket går att säga om Michael Arrington men en sak jag genuint ser upp till honom för är hur han byggde upp Techcrunch. Självklart genom att göra den mest initierade journalistiken, få flest scoop, skriva bästa analyserna och genom att bygga upp ett förtroende om att vara bästa nyhetskällan för webb- och entreprenörskapsrelaterade ämnen. Viktigast var dock hans team.

Michel Arrington knöt till sig världens bästa skribenter om teknik, entreprenörskap och webb: Sarah Lacy, MG Siegler, Paul Carr, Robin Wauters, Leena Rao, Alexia Tsotsis, Mike Butcher, Jason Kincaid och Erick Schonfeld. För en oinitierad låter det som vilka namn som helst, för oss som läser om tekniknyheter dagligen är de här superstjärnor. Världens bästa teknikskribenter, i samma team. Såg man att det var MG Siegler som skrivit, visste man att det var en huvudnyhet med en intressant vinkel. Sarah Lacys analyser, Mike Butchers bevakning från Europa, Alexia Tsotsis härliga avslappnade språk, Michael Arringtons förmåga att skapa debatt och Paul Carr’s vansinnigt roliga kolumner. Allt detta under samma varumärke, Techcrunch. Världens bästa nyhetssajt om teknik, tack vare namnen på skribenterna.

När så Michel Arrington lämnade, började det här teamet luckras upp. Paul Carr lämnade (och startar ett nytt medieföretag med investering från Michel Arrington), MG Siegler följde med Michael Arrington och blev riskkapitalist (skriver numera bara kolumner om Apple) och tittar man nu på de 20 senaste posterna på Techcrunch.com så är de flesta skrivna av nya namn jag inte känner igen. Fortfarande bra journalistik och mycket trafik men inte riktigt lika intressant. Techcrunch lär leva vidare, fortsätta vara teknikvärldens viktigaste blogg. Det fantastiska teamet han byggt upp lär dock aldrig återförenas. Tyvärr. Även om det såklart kommer bli nya profiler att följa, tack och lov.

Så vad vill jag ha sagt med denna berättelse? Jo, att Ajour är intressant för sitt team av skribenter. Journalistik är ingen rocket science, vad journalisterna själva än påstår. Det är inte hur en berättelse berättas, hittas eller publiceras som är det riktigt intressanta. Utan vem som gör det. Att få ihop ett riktigt vasst team av skribenter som med egen ton, personlighet och känsla sätter sin prägel på en nyhetsblogg som Ajour är på riktigt spännande. Jag vill läsa berättelser berättade av personligheter med sin egen prägel, ton och känsla.

Det är därför jag gillar Techcrunch och det är därför jag tror att jag kommer att gilla Ajour.

Nu när eboken kommer på bred front ser marknaden helt annorlunda ut. Molnet är här. Allt är uppkopplat, alltid, och filer är en användarupplevelse vi inte förknippar med vare sig musik, video eller textdokument. Istället för filer har vi länkar som ofta hänvisar till specifika låtar, klipp eller filmer på tjänster som Spotify, Soundcloud, Youtube och Hulu. Molnet, länkekonomin och streaming har blivit mainstream på grund av en mycket smidigare användarupplevelse. Därför är det helt naturligt att eböckerna nu lanserats in i molnet direkt.

Att eböcker distribueras via molnet har inneburit att branschen slipper de stora problemen med piratkopiering, fildelning och ostandardiserad distributionsmodell som både musik- och filmbranschen upplevt de senaste 15 åren. Precis som de tre senaste åren visat att det är enklare att ta betalt  för tillgänglighet i molnet istället för att sälja filer (som är en distributionsmodell som är lika enkel mellan personer som mellan företag och person, tillskillnad från molnbaserad distribution á la t.ex. streaming som i sin form är svårare att hantera som enskild person) så visar nu eböckernas molnbaserade intåg att bokbranschen inte har något att frukta affärsmässigt. Det går att ta betalt, betalningsviljan är hög.

Eböcker i molnet innebär dock långt mycket mer än de rent affärsmässiga aspekterna. Den mest spännande kanske att böcker inte längre behöver vara statiska. Böcker har länge varit en av de mest statiska medieformer vi har, det kan måhända finnas ändringar från upplaga till upplaga men egentligen är samma bok alltid samma bok. Detta statiska default-förhållande försvinner  i och med eböckerna och molnet. En ebok kan förändras över tid, till och med i realtid.

När eböcker läses via molnet kan de få samma förutsättningar som allt annat på internet och bli förändringsbara, dynamiska, interaktiva. Datakällor kan vara ihopkopplade med API:er så de alltid är aktuella i realtid (kanske med jämförande data från när författaren skrev, så kontext och poäng inte försvinner), rena felaktigheter samt språkfel kan ändras vartefter de hittas och statistikinhämtning blir möjlig så det går att göra A/B-testing på läsarbeteendet. Det går att optimera böcker interativt vartefter läsarbeteendet läses av både manuellt och med algoritmer. När det visar sig vilket kapitel det är som läsarna sviker boken på är det kanske dags att göra det lite mer spännande i just det kapitlet.

Hittills har eboksmarknden inte skapat den våg av remixkultur som musik- och video fick i och med digitaliseringen, vilket kan bero på molnet. En av filernas få fördelar är att de är enkla att remixa. I molnet är det inte helt naturligt att remixa, vi konsumenter hamnar mycket lättare i konsumtionssätet än i produktionssätet när tjänsterna fokuserar på tillgänglighet snarare än kreativitet.

Text är dock betydligt lättare att remixa än såväl musik som video, det krävs inga avancerade program för att göra det, och det kommer säkerligen uppstå en remixkultur även kring eböcker så småningom. Jag ser fram emot att se kreativa människor göra bokremixar innehållandes visualiseringar av böckernas innehåll i kombination med texterna, bakgrundsmusik och många alternativa slut. Med molnbaserade tjänster som Soundcloud har remixkulturen lyckats övergå från filer till länkar i musikvärlden, med liknande tjänst för eböcker skulle remixar kunna bli lika populärt även för böcker.

Smartphones, läs- och surfplattorna har varit en rejäl språngbräda för molnet eftersom vi får alltfler prylar som alltid är uppkopplade (och som vi vill ha syncade mellan sig). Samma prylar som även blivit en språngbräda för att digitalisera bokläsandet. Böckerna har i och med sitt sena digitala intåg fått helt andra förutsättningar än de medieformer som introducerades före molnet. Varken affärsmodell eller format har hunnit gå sönder. Så nej, att jämföra med musikindustrin som man trodde 2006 är inte relevant. Bokbranschen har alla möjligheter att växa rejält i och med eböckernas intåg.

I söndags var jag (återigen) med i TV4 Nyhetsmorgon och diskuterade ”nya” Facebook. Det där med att kalla det ”Nya Facebook” är i första hand en mediebild, Facebook rullar ut förändringar hela tiden men denna gång var det tillräckligt mycket nytt efter f8 för att det ska kunna kallas omvälvande nyhet även journalistiskt. Väldigt bra att diskutera det dock, det märks (både baserat på reaktioner online och folk som kommit fram på stan efteråt) att det är något som folk funderar över.

Inslagen tar upp både nya Timeline, open graph (i enklare termer) och mer reflekterande tankar om hur mycket Facebook egentligen vet om oss. I första inslaget diskuterar jag och Kristin Kaspersen, i andra klippet är även Henrik Torehammar och Mårten Andersson med.

Man hinner tyvärr inte gå så djupt in i sina resonemang i tv pga främst tidsbrist men eftersom att Emanuel så fint hade berättat om många av nyheterna redan i torsdags kunde jag resonera lite friare utan att att behöva vara superpedagogisk. Tycker vi fick fram ganska många bra saker men känner ändå att det kan behövas en liten fördjupning såhär i efterhand om det vi pratade om:

Frictionless sharing och open graph
Den förändring som de flesta verkar känna störst engagemang kring är det jag bloggade om i lördags, frictionless sharing. Vilket också är en av de största förändringarna som Facebook introducerat senaste året – från att vi haft bra koll på vad som delas och vart så delas mer och mer automatiskt. Spotify-integrationen är det som diskuterats mest men intressantast och det vi tar upp i Nyhetsmorgon handlar främst om tidningsintegrationen. När mina Facebookvänner ser vilka artiklar jag läst är det väldigt lätt att dra slutsatser. Ska bli spännande att se hur detta utvecklar sig, onekligen är det en naturlig och bra utveckling att vi delar med oss mer och mer automatiskt (inte bara sånt vi ”Gillar”) men desto komplexare att göra det naturligt att ändå få oss att känna kontroll.

Facebook som vår digitala identitet och Facebook Connect
Någonting jag bara snuddar vid i Nyhetsmorgon-inslaget men som kanske är den viktigaste frågan att diskutera är det om att vi lägger alltmer ansvar i händerna på Facebook. Mer och mer av vår digitala identitet bygger på vår Facebookprofil, våra Facebookkontakter och vår Facebookhistorik. Även utanför Facebook i och med Facebook Connect, såklart. Spotify, Izettle och Aftonbladet är bara några tydliga exempel som kräver Facebookinloggning i närtid, Facebook Connect används mer eller mindre överallt nuförtiden. Även om det ofta finns alternativ som sajternas egna system, OpenID eller Twitter Connect så är det Facebook som blivit de facto standard som identitetsbärare (vilket inte är så konstigt med tanke på att de varit pionjärer i att ta bort användarnamnshetsen och föranlett att vi använder vår riktiga identet).

Och rent användarmässigt är det helt fantastiskt att man slipper registrera sig överallt, att man slipper hålla koll på massa lösenord, att de sociala kopplingarna följer med även till andra tjänster. De negativa sidorna av det handlar om specifika saker som vad händer om Facebook ligger nere? Vad händer om någon kommer åt ens uppgifter och byter lösenord? Vad händer om jag råkar bryta mot Facebooks användaravtal och blir avstängd? Blir man blockerad från en stor del av internet och mer eller mindre sitt digitala (och sociala!) liv då?

Facebook Timeline
Facebook Timeline, som ersätter profilsidorna, är väl kanske den mest ”synliga” förändringen. Generellt tycker jag det här är en av de coolaste förbättringarna på länge, historik har varit en av Facebooks svagheter och med det här är det tydligt att inget försvinner – bara inte hittas. Med Timeline hittar man tillbaka till guldkornen, låter oss bli nostalgiska och gör att vi lär känna oss själva (och andra) på ett härligt sätt. Mycket blir förstås transparent som man kanske inte tänkt skulle bli det i längden, uppdateringar från 2007 känns lite halvmysko (speciellt eftersom internhumor sällan håller i längden) och frågan är om jag verkligen vill att mina barn ska se vad jag gjorde i detalj långt bak i tiden i den här detaljnivån. Överlag dock: oerhört bra förändring. Timeline har gjort Facebooks profilsidor intressanta igen. Vi får se vad folk tycker när den rullats ut till fler (vill du aktivera den direkt, gör såhär) men jag tycker den är väldigt spännande.

Egentligen är det inget konstigt. Fb är plattformen för att prata och så fungerar ju livet – de vi vet mest om pratar vi mest med och om. Facebook gör med dessa initiativ att detta skalas upp. Fler vet mer, fler kan, fler ser. Genom att vi vet mer om varandra har vi helt enkelt mer att prata om, samtidigt som Facebook gör det lättare att prata mycket med många – bingo.

Självklart finns också ett affärsperspektiv. Fb gör med detta att vi hänger mer på fb. Desto större del av vår konsumtion som sker på fb, desto fler minuter kommer vi hänga där. Desto fler annonsvisningar i fb:s system.

Men detta gör också, vilket kanske är viktigare i detta sammanhang, att fb får reda på mer om oss. De vet inte bara att vi gillar att läsa – de vet när, var, hur, med vem och kan följa vårt konsumtionsmönster in i minsta detalj. Vilket ökar värdet på deras annonser, desto bättre demografi – desto dyrare annonser. Med open graph vet de inte bara att vi gör något, utan vad.

Men pga att de vet att jag läser den här artikeln kan de ju även rekommendera mina vänner, som brukar gilla samma saker som jag, att läsa den. Och det är i den lilla detaljen som fb:s annonssystem är väldigt fokuserat kring – gillar dina vänner? Då borde ju du gilla, eller hur? Desto mer de vet vad vi gör och gillar- desto mer kan de rekommendera för våra vänner. Och få betalt för det.

Frictionless sharing har många positiva sidor för både användare, applikationsutvecklare och Facebook i längden. Baksidor finns dock och redan nu börjar det diskuteras om det känsliga i att t.ex. automatiskt dela att en person läst flera artiklar om cancer, eller om cv-tips. Det är lätt att dra slutatser när mer och mer av ens surfande blir publikt för andra. Samtidigt som det blir alltmet komplext att veta vad man delar och vart.

Friktionsfritt men inte problemfritt, för tillfället.

Skrivet på min iPad, därav den något obearbetade texten