När ett mindre företag tar beslut behövs inte så stort underlag. En enklare budget, lite data man kan hitta och öppna antaganden och sen go. Troligtvis börjar man t.o.m. med att bygga en prototyp och testa att sälja idén med den till potentiella kunder för att kunna ta beslut med riktig feedback, istället för att börja med budget. Dessutom är det få personer som behöver säga sitt eftersom organisationen i sig själv ofta är så liten att den ryms i ett eller två rum.

När ett riskkapitalbolag tar ett investeringsbeslut om miljontals kronor är det ungefär samma sak, med den skillnaden att de kollar marknaden noggrannare, konkurrenter och framförallt personerna.

När ett stort företag tar beslut är det en himla massa underlag som ska fram. Varenda detalj ska dokumenteras, undersökas, räknas på och nagelfaras. Och varje avdelning- finans, produkt, sälj, hr, ”risk”, legal, skatt, communication, brand + 10 till ska säga sitt. Inte bara säga sitt förresten, utan skriva på och säga att de står bakom det. Så ett projekt måste få ok från alla dessa innan de ens kommer fram till de riktiga beslutstagarna.

Mer eller mindre måste hela projektet vara helt klart innan det ens beslutats om. Så långt ifrån agile man kan komma, helt enkelt. Är inte allt undersökt, är inte alla processer snyggt dokumenterade, är inte alla budgetposter exakta så blir det inget JA-beslut. Hur mycket än storbolagen pratar om agile (för det kan jag lova att de gör, hela tiden) så kommer det aldrig bli det så länge investerings-& projektbeslut ser ut på detta sättet.

Så varför är det såhär då? En stor anledning till detta är att man låter det vara samma investeringsprocess på miljardprojekt som små webbprojekt. Ännu en aspekt är att risk alltid anses dåligt. Mest av allt är det dock storleken på organisationen, med många avdelningar är det många som har ansvar. Och ingen vill göra bort sig. Alltså vill ingen stå bakom ett projekt som de inte vet i förhand kommer att lyckas. Chefsjuristen kan inte säga ja utan att vara helt säker eftersom denne sedan kommer få skiten ifall det just är juridiken som projektet får kritik för, eller kommunikationschefen kan inte ge klartecken utan att veta att projektet inte kommer utmynna i dålig publicitet.

Detta gör inte bara att stora företag har svårt att vara innovativa, utan att projekt som har potential att vara det hamnar i en byråkratiskt marsvinshjul som bara snurrar och snurrar fram och tillbaka där man hittar mer och mer att undersöka innan man kan ge slutligt klartecken. Själva projektbeslutet kommer aldrig ens upp till de riktiga beslutsfattarna för att mellan- och avdelningschefer med ansvar för specifika delar vill undersöka mer.

Jag tror att om större företag ska kunna snabba upp sin förändringsbenägenhet och hitta nya innovativa modeller så måste det till alternativa beslutsvägar. Man måste ha möjlighet att ta beslut i mindre grupp utan att alla företagets olika avdelningar ska säga ja och gå att ta beslut utan att ha hela sanningen på bordet. Antingen som en separat avdelning (tänk Google X) med eget ansvar och budget, eller helt enkelt en särskild budget som vissa chefer kan styra över själva och där risken får vara hög.

Och sluta prata om ”agile” eller ”innovationsfokus” när organisationen inte ens är byggd för att få igenom sådana projekt.