Elon Musk och risktagande

I dagarna släpptes priser på Teslas solpanelstak. Det är definitivt konkurrenskraftiga priser på dessa och intressant att våga ha livstids garanti på en så ny produktserie. Detta är big deal, potentiellt det största som hänt solcellsteknologin på länge, åtminstone när det kommer till massmarknad.

En intressant sak med Elon Musk är hans risktagande. Självklart är det så att han tar stora bets med hög risk, mer än vad någon annan vågar göra, särskilt samtidigt. Min analys är dock att han kan ta så hög risk för att han satsar på marknader och innovationer som definitivt kommer hända.

Att vi kommer ha privata rymdföretag som kommer flyga till Mars är inte en svår gissning, frågan är bara när och hur. Att vi kommer ha ett skifte till elbilar- och eldrivna transporter inom de närmsta 5-25 åren är mer eller mindre definitivt, särskilt i kombination med självkörande AIs. Frågan är bara när och hur. Att vi kommer gå över till alltmer solenergi som energikälla, samt decentralisera (och crowdsourca) produktionen av energi hos de enskilda hushållen är också inte raketforskning att komma fram till. Ej heller att det är smartare att ha solceller som takpannor istället för separata solceller ovanpå takpannorna.

Så även om Elon Musk tar oerhört mycket risk, så tar han bets på saker man nästan säkert vet kommer hända. Det är att hålla nere risken och det gör att han har större chans att lyckas.

Varför stora företag har svårt att vara innovativa

När ett mindre företag tar beslut behövs inte så stort underlag. En enklare budget, lite data man kan hitta och öppna antaganden och sen go. Troligtvis börjar man t.o.m. med att bygga en prototyp och testa att sälja idén med den till potentiella kunder för att kunna ta beslut med riktig feedback, istället för att börja med budget. Dessutom är det få personer som behöver säga sitt eftersom organisationen i sig själv ofta är så liten att den ryms i ett eller två rum.

När ett riskkapitalbolag tar ett investeringsbeslut om miljontals kronor är det ungefär samma sak, med den skillnaden att de kollar marknaden noggrannare, konkurrenter och framförallt personerna.

När ett stort företag tar beslut är det en himla massa underlag som ska fram. Varenda detalj ska dokumenteras, undersökas, räknas på och nagelfaras. Och varje avdelning- finans, produkt, sälj, hr, ”risk”, legal, skatt, communication, brand + 10 till ska säga sitt. Inte bara säga sitt förresten, utan skriva på och säga att de står bakom det. Så ett projekt måste få ok från alla dessa innan de ens kommer fram till de riktiga beslutstagarna.

Mer eller mindre måste hela projektet vara helt klart innan det ens beslutats om. Så långt ifrån agile man kan komma, helt enkelt. Är inte allt undersökt, är inte alla processer snyggt dokumenterade, är inte alla budgetposter exakta så blir det inget JA-beslut. Hur mycket än storbolagen pratar om agile (för det kan jag lova att de gör, hela tiden) så kommer det aldrig bli det så länge investerings-& projektbeslut ser ut på detta sättet.

Så varför är det såhär då? En stor anledning till detta är att man låter det vara samma investeringsprocess på miljardprojekt som små webbprojekt. Ännu en aspekt är att risk alltid anses dåligt. Mest av allt är det dock storleken på organisationen, med många avdelningar är det många som har ansvar. Och ingen vill göra bort sig. Alltså vill ingen stå bakom ett projekt som de inte vet i förhand kommer att lyckas. Chefsjuristen kan inte säga ja utan att vara helt säker eftersom denne sedan kommer få skiten ifall det just är juridiken som projektet får kritik för, eller kommunikationschefen kan inte ge klartecken utan att veta att projektet inte kommer utmynna i dålig publicitet.

Detta gör inte bara att stora företag har svårt att vara innovativa, utan att projekt som har potential att vara det hamnar i en byråkratiskt marsvinshjul som bara snurrar och snurrar fram och tillbaka där man hittar mer och mer att undersöka innan man kan ge slutligt klartecken. Själva projektbeslutet kommer aldrig ens upp till de riktiga beslutsfattarna för att mellan- och avdelningschefer med ansvar för specifika delar vill undersöka mer.

Jag tror att om större företag ska kunna snabba upp sin förändringsbenägenhet och hitta nya innovativa modeller så måste det till alternativa beslutsvägar. Man måste ha möjlighet att ta beslut i mindre grupp utan att alla företagets olika avdelningar ska säga ja och gå att ta beslut utan att ha hela sanningen på bordet. Antingen som en separat avdelning (tänk Google X) med eget ansvar och budget, eller helt enkelt en särskild budget som vissa chefer kan styra över själva och där risken får vara hög.

Och sluta prata om ”agile” eller ”innovationsfokus” när organisationen inte ens är byggd för att få igenom sådana projekt.

Gamla aktörer, nya varumärken

240530154_ec42eefd21_b

Johan Crona skrev ett bra inlägg i veckan om att ladda ett varumärke med rätt känsla. Om att vårt förtroende för stora, befintliga aktörer inte alltid är det bästa. När de lanserar nya produkter eller tjänster, så är vår spontana reaktion ”de försöker bara lura mig” istället för ”ah, det där löser ett problem åt mig”. När nya populära bolag som Spotify lanserar det är det tvärtom en positiv reaktion, ”ah det där vill jag testa!”.

Det här är ett stort problem för många stora bolag och branscher. Vem gillar sin bank? Vem gillar sin bredbandsleverantör? Sitt elbolag? SJ, Comhem, Telia, Posten, storbankerna, Vattenfall – alla dras de med samma problematik. Man litar inte på att de ser till kundernas bästa, att de kan hålla rätt servicegrad, att deras användarupplevelse för kunderna går åt rätt håll.

En del av de här gamla aktörerna har dock börjat inse detta, vilket man som slutkund inte alltid märker. De skapar nya ”startups” inuti sina organisationer, eller helt separat, för att de just som Johan skriver måste förhålla sig till att ”på lång sikt slår alltid de snabba ut de stora.”. Det enda sättet att komma förbi detta är alltså att skapa nya bolag, varumärken och paketera om det separat från sin vanliga organisation där det finns mycket legacy.

Några exempel många kanske känner igen är Halebop från Telia, eller Hallon från Tre. Andra exempel är Swish från storbankerna och Omni från Aftonbladet.

Det finns många anledningar till att man som storbolag inte kan göra det här i sitt egna varumärke. Jag har rådgivit en del av dessa organisationer om just det här och det finns några tydliga saker som återkommer till varför man måste göra det separat både organisatoriskt och varumärkesmässigt.

En banal, men ack så viktig sak, är ofta affärssystemet. För bolag med många tusen anställda finns ofta affärssystem som SAP med långa, sega ledtider för allt som går utanför ramarna. De löser ett problem för bolagets nuvarande struktur men allt utanför tar tid och enorma pengar att ändra på. Det är inte ovanligt med ett år eller mer för till synes små ändringar eller stöd. En annan sak är organisationsstruktur. Ett stort bolag är uppbyggt kring att man ska leverera resultat, att man ska minimera risk och skapa effektivitet. Det gör att det även där finns en struktur som inte riktigt stödjer snabbhet. När halva projektet handlar om att man måste sälja in det internt i fjorton steg, enligt givna processer, istället för att bygga produkt och hitta vägar till marknaden försvinner både snabbheten och engagemanget hos de som jobbar.

Det tredje är just det Johan poängterade, att varumärket inte längre är förknippat med förtroende. Skulle Telia själva lansera ett ”ungdomsabonnemang” så skulle det inte alls få samma känsla eller trovärdighet som Halebop.

Jag tror det här bara är början på storbolagens försök med nya varumärken, sina ”egna” startups för att kunna bli mer snabbfotade. Ibland kanske de kommer köpa bolag, som Nordnet gjorde med Shareville, men inte helt sällan kommer det vara de själva som tar initiativ till det (men ofta med extern hjälp). Det är smart och jag är övertygad om att storbolagens resurser, erfarenhet och långsiktighet kombinerat med startups snabbfotade, kundtillvända och produktfokuserade sätt att jobba på är en oerhört bra kombination.