Skiftet från distribution till konsumtion


Foto: chrishimself

Thomas Baekdal, en av de mest initerade trendsparna för digitala skiften just nu om du frågar mig, listade i början av året några makrotrender för 2011. En av dessa, ”The shift from distribution to consumption”, finner jag extra intressant. Tyvärr har jag inte hittat någon text där han utvecklar ett längre resonemang kring detta, så jag tänkte försöka själv istället.

Jag tänker såhär. Att första steget i digitalisering handlade om att digitalisera det faktiska innehållet, må det vara text, musik eller vadsomhelst, till digitala format. Det blev pdf, mp3 och mpeg. Medan det andra steget, det skiftet vi är inne i nu, handlar om att molnifiera dessa pdf:er, mp3:or och mpeg-filer till playknappar. Fokus har skiftats från att distribuera till att tillgängliggöra.

Rent krasst hade vi alltså en distributionsfokuserad handel och digitalisering tidigare, där de flesta aktörer endast hanterat produktion och distributionen. Konsumtionens kontext och användarupplevelse hade slutanvändaren makt över. När boken eller CD-skivan blivit såld försvann förlag och butiker ur värdekedjan.

Idag går utvecklingen mot att aktörerna även tar hand om konsumtionen, användarupplevelsen. Spotify distribuerar inte bara musiken, de kontrollerar hur vi konsumerar den. När Amazon lanserade Kindle var det inte bara ett stort skifte från böcker till eböcker, det var att ta ett helhetsgrepp om hela kedjan: produktion, distribution, konsumtion. Tidigare låg fokus på de två förstnämnda men i takt med att det blir allt billigare att producera och distribuera ligger framtidens mest lukrativa del i konsumtionsledet. Det är när man kontrollerar konsumtionen man kan ta betalt.

Ett annat exempel där distributionen blir alltmer sekundär är spelvärlden. Det finns inte längre någon anledning att gå till en butik, ehandels eller fysisk, för att köpa ett spel. Med Steam och Xbox Marketplace kan man betala direkt för att få tillgång till ett spel, så man kan börja spela. Inte få spelet hemskickat till brevlådan, eller en skiva i handen. Den traditionella distributionsidén om att skicka något från Punkt A till punkt B är borta. Distributionen sker i bakgrunden när vi konsumerar den, i samma sekund. När jag trycker på playknappen så börjar musiken i Spotify spelas, hela användarupplevelsen av att först få den distribuerad till mig innan jag kan trycka på play försvinner.

I ett större perspektiv handlar det här inte bara om musik, böcker och spel. Dagens handel (inklusive ehandeln) handlar om att distribuera varor. De som producerar och de som distribuerar är de stora vinnarna. Vad vi nu ser är en trend mot att det är de som producerar och de som skapar bästa användarupplevelsen, konsumtionen, som blir de stora vinnarna. Desto enklare det blir att distribuera, desto mindre del av värdekedjan innehar den. När all musik, alltid, är tillgänglig gratis är det inte längre själva streamingen man betalar för – utan tillgången och användarupplevelsen.

Jag tror det här bara är början. Det lär bli färre ”ladda ned” och fler ”click here to play”.

Det är inte bara hur en berättelse berättas, utan vem som gör det

Nyligen lämnade Michael Arrington Techcrunchvärldens mest inflytelserika teknikblogg som han grundat, byggt upp, varit chefredaktör för och sålt till AOL. Det är en lång story om varför men kort och gott: Arianna Huffington lät inte Techcrunch utse ny chefredaktör själva (enligt Arrington, som redan offentliggjort att han skulle bli riskkapitalist istället för chefredaktör på heltid) och det ledde till ett offentligt bråk där ingen egentligen visste någonting. Komplext, och tråkigt.

Mycket går att säga om Michael Arrington men en sak jag genuint ser upp till honom för är hur han byggde upp Techcrunch. Självklart genom att göra den mest initierade journalistiken, få flest scoop, skriva bästa analyserna och genom att bygga upp ett förtroende om att vara bästa nyhetskällan för webb- och entreprenörskapsrelaterade ämnen. Viktigast var dock hans team.

Michel Arrington knöt till sig världens bästa skribenter om teknik, entreprenörskap och webb: Sarah Lacy, MG Siegler, Paul Carr, Robin Wauters, Leena RaoAlexia TsotsisMike ButcherJason Kincaid och Erick Schonfeld. För en oinitierad låter det som vilka namn som helst, för oss som läser om tekniknyheter dagligen är de här superstjärnor. Världens bästa teknikskribenter, i samma team. Såg man att det var MG Siegler som skrivit, visste man att det var en huvudnyhet med en intressant vinkel. Sarah Lacys analyser, Mike Butchers bevakning från Europa, Alexia Tsotsis härliga avslappnade språk, Michael Arringtons förmåga att skapa debatt och Paul Carr’s vansinnigt roliga kolumner. Allt detta under samma varumärke, Techcrunch. Världens bästa nyhetssajt om teknik, tack vare namnen på skribenterna.

När så Michel Arrington lämnade, började det här teamet luckras upp. Paul Carr lämnade (och startar ett nytt medieföretag med investering från Michel Arrington), MG Siegler följde med Michael Arrington och blev riskkapitalist (skriver numera bara kolumner om Apple) och tittar man nu på de 20 senaste posterna på Techcrunch.com så är de flesta skrivna av nya namn jag inte känner igen. Fortfarande bra journalistik och mycket trafik men inte riktigt lika intressant. Techcrunch lär leva vidare, fortsätta vara teknikvärldens viktigaste blogg. Det fantastiska teamet han byggt upp lär dock aldrig återförenas. Tyvärr. Även om det såklart kommer bli nya profiler att följa, tack och lov.

Så vad vill jag ha sagt med denna berättelse? Jo, att Ajour är intressant för sitt team av skribenter. Journalistik är ingen rocket science, vad journalisterna själva än påstår. Det är inte hur en berättelse berättas, hittas eller publiceras som är det riktigt intressanta. Utan vem som gör det. Att få ihop ett riktigt vasst team av skribenter som med egen ton, personlighet och känsla sätter sin prägel på en nyhetsblogg som Ajour är på riktigt spännande. Jag vill läsa berättelser berättade av personligheter med sin egen prägel, ton och känsla.

Det är därför jag gillar Techcrunch och det är därför jag tror att jag kommer att gilla Ajour.

Vad molnet innebär för eboksmarknaden

Musik och video blev tidigt ett innehåll som köptes, piratkopierades, spreds och konsumerades i digitala kanaler. Det är först nu boken också konsumeras digitalt i något som närmar sig samma magnitud som de två förstnämnda. En viktig skillnad är dock att musik- och video började konsumeras och delas via filer, av rent tekniska begränsningar främst i avsaknaden av snabba uppkopplingar – vilket gjorde det enkelt att sprida, remixa och piratkopiera dessa filer. Generellt var de rätt statiska, pga att de var färdiga filer á la mp3 och mpeg. Remixbara men per default statiska.

Nu när eboken kommer på bred front ser marknaden helt annorlunda ut. Molnet är här. Allt är uppkopplat, alltid, och filer är en användarupplevelse vi inte förknippar med vare sig musik, video eller textdokument. Istället för filer har vi länkar som ofta hänvisar till specifika låtar, klipp eller filmer på tjänster som Spotify, Soundcloud, Youtube och Hulu. Molnet, länkekonomin och streaming har blivit mainstream på grund av en mycket smidigare användarupplevelse. Därför är det helt naturligt att eböckerna nu lanserats in i molnet direkt.

Att eböcker distribueras via molnet har inneburit att branschen slipper de stora problemen med piratkopiering, fildelning och ostandardiserad distributionsmodell som både musik- och filmbranschen upplevt de senaste 15 åren. Precis som de tre senaste åren visat att det är enklare att ta betalt  för tillgänglighet i molnet istället för att sälja filer (som är en distributionsmodell som är lika enkel mellan personer som mellan företag och person, tillskillnad från molnbaserad distribution á la t.ex. streaming som i sin form är svårare att hantera som enskild person) så visar nu eböckernas molnbaserade intåg att bokbranschen inte har något att frukta affärsmässigt. Det går att ta betalt, betalningsviljan är hög.

Eböcker i molnet innebär dock långt mycket mer än de rent affärsmässiga aspekterna. Den mest spännande kanske att böcker inte längre behöver vara statiska. Böcker har länge varit en av de mest statiska medieformer vi har, det kan måhända finnas ändringar från upplaga till upplaga men egentligen är samma bok alltid samma bok. Detta statiska default-förhållande försvinner  i och med eböckerna och molnet. En ebok kan förändras över tid, till och med i realtid.

När eböcker läses via molnet kan de få samma förutsättningar som allt annat på internet och bli förändringsbara, dynamiska, interaktiva. Datakällor kan vara ihopkopplade med API:er så de alltid är aktuella i realtid (kanske med jämförande data från när författaren skrev, så kontext och poäng inte försvinner), rena felaktigheter samt språkfel kan ändras vartefter de hittas och statistikinhämtning blir möjlig så det går att göra A/B-testing på läsarbeteendet. Det går att optimera böcker interativt vartefter läsarbeteendet läses av både manuellt och med algoritmer. När det visar sig vilket kapitel det är som läsarna sviker boken på är det kanske dags att göra det lite mer spännande i just det kapitlet.

Hittills har eboksmarknden inte skapat den våg av remixkultur som musik- och video fick i och med digitaliseringen, vilket kan bero på molnet. En av filernas få fördelar är att de är enkla att remixa. I molnet är det inte helt naturligt att remixa, vi konsumenter hamnar mycket lättare i konsumtionssätet än i produktionssätet när tjänsterna fokuserar på tillgänglighet snarare än kreativitet.

Text är dock betydligt lättare att remixa än såväl musik som video, det krävs inga avancerade program för att göra det, och det kommer säkerligen uppstå en remixkultur även kring eböcker så småningom. Jag ser fram emot att se kreativa människor göra bokremixar innehållandes visualiseringar av böckernas innehåll i kombination med texterna, bakgrundsmusik och många alternativa slut. Med molnbaserade tjänster som Soundcloud har remixkulturen lyckats övergå från filer till länkar i musikvärlden, med liknande tjänst för eböcker skulle remixar kunna bli lika populärt även för böcker.

Smartphones, läs- och surfplattorna har varit en rejäl språngbräda för molnet eftersom vi får alltfler prylar som alltid är uppkopplade (och som vi vill ha syncade mellan sig). Samma prylar som även blivit en språngbräda för att digitalisera bokläsandet. Böckerna har i och med sitt sena digitala intåg fått helt andra förutsättningar än de medieformer som introducerades före molnet. Varken affärsmodell eller format har hunnit gå sönder. Så nej, att jämföra med musikindustrin som man trodde 2006 är inte relevant. Bokbranschen har alla möjligheter att växa rejält i och med eböckernas intåg.

Det nya Facebook i TV4 Nyhetsmorgon

I söndags var jag (återigen) med i TV4 Nyhetsmorgon och diskuterade ”nya” Facebook. Det där med att kalla det ”Nya Facebook” är i första hand en mediebild, Facebook rullar ut förändringar hela tiden men denna gång var det tillräckligt mycket nytt efter f8 för att det ska kunna kallas omvälvande nyhet även journalistiskt. Väldigt bra att diskutera det dock, det märks (både baserat på reaktioner online och folk som kommit fram på stan efteråt) att det är något som folk funderar över.

Inslagen tar upp både nya Timeline, open graph (i enklare termer) och mer reflekterande tankar om hur mycket Facebook egentligen vet om oss. I första inslaget diskuterar jag och Kristin Kaspersen, i andra klippet är även Henrik Torehammar och Mårten Andersson med.

Man hinner tyvärr inte gå så djupt in i sina resonemang i tv pga främst tidsbrist men eftersom att Emanuel så fint hade berättat om många av nyheterna redan i torsdags kunde jag resonera lite friare utan att att behöva vara superpedagogisk. Tycker vi fick fram ganska många bra saker men känner ändå att det kan behövas en liten fördjupning såhär i efterhand om det vi pratade om:

Frictionless sharing och open graph
Den förändring som de flesta verkar känna störst engagemang kring är det jag bloggade om i lördags, frictionless sharing. Vilket också är en av de största förändringarna som Facebook introducerat senaste året – från att vi haft bra koll på vad som delas och vart så delas mer och mer automatiskt. Spotify-integrationen är det som diskuterats mest men intressantast och det vi tar upp i Nyhetsmorgon handlar främst om tidningsintegrationen. När mina Facebookvänner ser vilka artiklar jag läst är det väldigt lätt att dra slutsatser. Ska bli spännande att se hur detta utvecklar sig, onekligen är det en naturlig och bra utveckling att vi delar med oss mer och mer automatiskt (inte bara sånt vi ”Gillar”) men desto komplexare att göra det naturligt att ändå få oss att känna kontroll.

Facebook som vår digitala identitet och Facebook Connect
Någonting jag bara snuddar vid i Nyhetsmorgon-inslaget men som kanske är den viktigaste frågan att diskutera är det om att vi lägger alltmer ansvar i händerna på Facebook. Mer och mer av vår digitala identitet bygger på vår Facebookprofil, våra Facebookkontakter och vår Facebookhistorik. Även utanför Facebook i och med Facebook Connect, såklart. Spotify, Izettle och Aftonbladet är bara några tydliga exempel som kräver Facebookinloggning i närtid, Facebook Connect används mer eller mindre överallt nuförtiden. Även om det ofta finns alternativ som sajternas egna system, OpenID eller Twitter Connect så är det Facebook som blivit de facto standard som identitetsbärare (vilket inte är så konstigt med tanke på att de varit pionjärer i att ta bort användarnamnshetsen och föranlett att vi använder vår riktiga identet).

Och rent användarmässigt är det helt fantastiskt att man slipper registrera sig överallt, att man slipper hålla koll på massa lösenord, att de sociala kopplingarna följer med även till andra tjänster. De negativa sidorna av det handlar om specifika saker som vad händer om Facebook ligger nere? Vad händer om någon kommer åt ens uppgifter och byter lösenord? Vad händer om jag råkar bryta mot Facebooks användaravtal och blir avstängd? Blir man blockerad från en stor del av internet och mer eller mindre sitt digitala (och sociala!) liv då?

Facebook Timeline
Facebook Timeline, som ersätter profilsidorna, är väl kanske den mest ”synliga” förändringen. Generellt tycker jag det här är en av de coolaste förbättringarna på länge, historik har varit en av Facebooks svagheter och med det här är det tydligt att inget försvinner – bara inte hittas. Med Timeline hittar man tillbaka till guldkornen, låter oss bli nostalgiska och gör att vi lär känna oss själva (och andra) på ett härligt sätt. Mycket blir förstås transparent som man kanske inte tänkt skulle bli det i längden, uppdateringar från 2007 känns lite halvmysko (speciellt eftersom internhumor sällan håller i längden) och frågan är om jag verkligen vill att mina barn ska se vad jag gjorde i detalj långt bak i tiden i den här detaljnivån. Överlag dock: oerhört bra förändring. Timeline har gjort Facebooks profilsidor intressanta igen. Vi får se vad folk tycker när den rullats ut till fler (vill du aktivera den direkt, gör såhär) men jag tycker den är väldigt spännande.

Friktionsfritt men inte problemfritt

Att gilla är ett ganska starkt uttryck. Facebook vill med open graph göra att allt vi gör på nätet – läser, lyssnar, köper, skriver – delas. Genom att automatiskt tagga upp vad vi gör just i detta nu (eller precis gjort), skapas det Facebook kallar ‘frictionless sharing’. Desto mer som vi gör som delas, desto mer finns att prata om.

Egentligen är det inget konstigt. Fb är plattformen för att prata och så fungerar ju livet – de vi vet mest om pratar vi mest med och om. Facebook gör med dessa initiativ att detta skalas upp. Fler vet mer, fler kan, fler ser. Genom att vi vet mer om varandra har vi helt enkelt mer att prata om, samtidigt som Facebook gör det lättare att prata mycket med många – bingo.

Självklart finns också ett affärsperspektiv. Fb gör med detta att vi hänger mer på fb. Desto större del av vår konsumtion som sker på fb, desto fler minuter kommer vi hänga där. Desto fler annonsvisningar i fb:s system.

Men detta gör också, vilket kanske är viktigare i detta sammanhang, att fb får reda på mer om oss. De vet inte bara att vi gillar att läsa – de vet när, var, hur, med vem och kan följa vårt konsumtionsmönster in i minsta detalj. Vilket ökar värdet på deras annonser, desto bättre demografi – desto dyrare annonser. Med open graph vet de inte bara att vi gör något, utan vad.

Men pga att de vet att jag läser den här artikeln kan de ju även rekommendera mina vänner, som brukar gilla samma saker som jag, att läsa den. Och det är i den lilla detaljen som fb:s annonssystem är väldigt fokuserat kring – gillar dina vänner? Då borde ju du gilla, eller hur? Desto mer de vet vad vi gör och gillar- desto mer kan de rekommendera för våra vänner. Och få betalt för det.

Frictionless sharing har många positiva sidor för både användare, applikationsutvecklare och Facebook i längden. Baksidor finns dock och redan nu börjar det diskuteras om det känsliga i att t.ex. automatiskt dela att en person läst flera artiklar om cancer, eller om cv-tips. Det är lätt att dra slutatser när mer och mer av ens surfande blir publikt för andra. Samtidigt som det blir alltmet komplext att veta vad man delar och vart.

Friktionsfritt men inte problemfritt, för tillfället.

Skrivet på min iPad, därav den något obearbetade texten