Personal branding genom visuella igenkänningsfaktorer

Personal branding är ett intressant ämne jag grottar ned mig i relativt ofta, vilket även gjort att jag fått möjligheten att föreläsa om ämnet i olika sammanhang ett antal gånger senaste tiden . När jag i söndags var på TEDxViggbyholm, ett välarrangerat event av superkommunikatören (och föreläsaren) Johan Ronnestam med inriktning visualisering, kom jag att tänka på hur mycket visuella medel man ofta omedvetet använder för att bli ihågkommen.

När man försöker förbättra sitt eget varumärke handlar det i hög grad om att kommunicera ut sina bästa karaktärsdrag, så att fler personer kommer ihåg dig och får den bild av dig som du vill förmedla. Privat brukar detta ske omedvetet genom att man framhäver sina bästa sidor så att personer man träffar kommer ihåg att man t.ex. är glad, rolig, snygg och smart.

Att man använder visuella identitetsdrag i vanligt varumärkesbyggande är en självklarhet, man utgår ofta från logotyp och resten av den visuella identiteten när man gör brandingkampajer just för att det är dessa som ska fastna. Vilket även gäller när varumärkesbyggandet handlar om att en själv och ens namn ska bli ihågkommet. Kommunikativt innebär det att man försöker framställa sig någorlunda liknande i sin kommunikation under lång tid, så att dessa personlighetsdrag är de som i slutändan sätter sig på minnet. De personlighetsdrag som upprepas varje gång något möter en har en förmåga att också vara de som fastnar.

Några exempel på visuella ”igenkänningsfaktorer” jag och andra använder oss av:

1. ”SuperAntons patenterade fotomin”


Foto: Paula Marttila & Gitta Wilén

Jag är vida känd för min fotomin, vilket förutom att folk känner igen mig på bilder lättare (t.ex. profilbilder), även gjort att folk tycker jag ser glad ut och inte minst – känner igen mig IRL.

2. Klädstil

När det gäller kläder har de flesta redan en outtalad stil som de håller någorlunda fast vid. Vilket ökar igenkänningsfaktorn mycket. Jag har t.ex. färgglada kläder och rutiga skjortor som många förknippar med mig. De som har en klädstil som står ut från mängden, kommer man såklart ihåg ännu bättre.

3. Glasögon


Foto: Pelle Sten & Nikke Lindqvist

Judith Wolst och Nikke Lindqvist är två personer man känner igen på hundratals meters avstånd bara pga deras glasögon. Glasögon har en förmåga att bli en viktig del av ens yttre igenkänningsfaktorer eftersom det är en av få attiraljer man alltid har på sig.

4. Skor


Foto: Marcus Westberg

Det krävs mycket för att bli ihågkommen för sina skor men det finns de som lyckas. Simon Sundén är en av dem.

Efter att ha hittat de igenkänningsfaktorer samt personegenskaper man vill kommunicera ut är nästa steg hur man syns och hörs, dvs marknadsför sig så ens person når ut. Vilket inte handlar så mycket om visuella saker utan snarare om sociala. Det lär jag återkomma till i en annan bloggpost inom kort. Stay tuned!

Lärdomar av att lansera webbtjänster med ”invite only beta”

På suveräna Hacker News hittade jag en artikel av ett startup som berättade att de fått 18 000 betaanvändare på fyra veckor genom att ha en strategi som gick ut på att maila bloggare och erbjuda de invites att dela ut på sin blogg. Även om artikeln i sig inte tyder på någon vidare form av duktigt strategitänk när det kommer till att bygga användarbas eller att kommunicera med bloggare från det här startupföretaget, så är den ändå beviset på att konceptet ”invite only beta” återigen visat sig fungera.

Jag har varit med om två stora betalanseringar med invite only beta. Första gången var förra våren, då vi lanserade vårt bloggsök på Twingly.com. Andra gången var nu bara för en månad sedan, då vi lanserade Twingly Channels.

Båda gångerna har vi bestämt oss för att ha invite only beta ganska sent, samt av ungefär samma skäl. Dels har vi båda gångerna börjat jobba med förhållandevis tunga tekniker som vi inte hunnit testa ordentligt, som vi inte riktigt vet hur de ska fungera när vi börjar släppa på användare.

En annan relaterad aspekt har även varit att vi båda gångerna lanserat i ett ganska tidigt stadie, vi har haft tusentals fler features och saker att fixa men valt att lansera en så nedskalad version som möjligt för att få ut tjänsten fortare. Tredje anledningen var en ren kommunikationsfördel, och det är väl egentligen den vi har gemensamt med artikeln jag länkar till ovan, det är mer intressant för stora teknikbloggar etc att skriva om oss om de kan dela ut invites.

Så vad är lärdomarna av detta?

Även om vi inte har haft någon Spotify-succé med våra invites, med ett trånande efter invites fortfarande 2,5 år efter att de började bjuda in folk till tjänsten, så har invite only-strategin ändå varit värdefull för Twingly.

Om man kikar på första lanseringen: Dels gav det vårt devteam lite lugn och ro att arbeta utan att vara oroliga för att tjänsten inte skulle klara av pressen första tiden, dels är betaanvändare som är inbjudna mer villiga att dela med sig av feedback än ”vanliga” användare när tjänsten väl är öppen. Dessutom fick vi hjälp med prestandatester. PR-mässigt var det också en succé, coverage på Techcrunch och en rad andra bloggar. Jag och Martin var på The Next Web under lanseringen och delade bland annat ut invites, vilket helt klart var en bra grej. Att inte bara pitcha, vare sig det handlar om personer man träffar på en konferens eller journalister, utan även ”ge” något (i det här fallet invites) är helt klart en fördel som är svårslagen. Kort och gott: trots att det låter helt  idiotiskt att behöva logga in för att komma åt en sökmotor, så är vi idag glada för att vi gjorde som vi gjorde.

Nu när vi lanserade Channels valde vi att ha stängd invite only beta av ungefär samma anledningar. Nu tillåter vi inte heller alla att skapa kanaler, utan man får ansöka om att starta en kanal, trots att man så att säga har invite till själva tjänsten. Vilket dels är för att vi inte hunnit skala upp inhämtningen av rss-feeds men även för att skapa den sociala gemenskapskänslan. Vi bestämde att alla inte skulle få starta kanaler långt före vi bestämde oss för att ha invite only beta. Det beslutet blev ganska naturligt när tekniken krånglade mer än vi förutspådde och när alla satte upp varsin kanal baserat på sitt opml feed i första interna pre-alphan och tyckte sin egen var bäst, och hängde bara där. Det var då vi insåg att en strategi där vi tvingar användare att hänga tillsammans i de kanaler som redan finns, kanske krävs för att ge den upplevelse vi önskar tillhandahålla.

I Channels är dock den viktigaste aspekten när det gäller invites ur ett kommunikations- och användarbasskapande perspektiv att varje kanalägare bjuder in nya användare till sin kanal. Alla de som får starta en kanal, får invites att dela ut så deras bloggläsare, vänner eller kontaknät inom det ämnet/intresset som kanalen handlar om också kan vara med och interagera i kanalen. Desto fler som får skapa en kanal, desto fler användare får vi. Detta är dock inte en strategi ur intet, vi vill inte att våra kanalägare ska lita på oss att vi skaffar subscribers och användare med samma intresse att diskutera med till deras kanal.

Antagligen är kanalägaren betydligt duktigare på att bjuda in folk med samma intresse baserat på bloggläsare, kontaktnät, twitterfollowers etc och det är det beteendet vi vill skapa – att de bjuder in folk. Det är ett beteende vi vill behålla även när vi inte kräver invite för att komma åt tjänsten. Och förhoppningsvis kommer det även kännas än mer relevant när kanalägaren kan lägga kanalen som en undersida på sin blogg, får större rättigheter att styra i kanalen och helt enkelt får ut ”mer” av att vara kanalägare. Fler incitament att bjuda in nya användare.

Så, för att sammanfatta. Jag tycker inte man ska ha stängd beta enbart som marknadsföringsmetod. Har man som vi och Spotify dock skalbarhets- och teknikfunderingar, samt en strategi som går ut på att släppa ut tjänster i ett tidigt stadium för att få feedback och respons, är det helt klart något att rekommendera. Och då är det väldigt effektivt att använda det som marknadsföringsmetod, PR-strategi mot bloggar, sociala medier och early adopters. Dessutom, som vi nu försöker göra med Channels, för att skapa ett användarbeteende. Där är det för tidigt att säga om vi lyckas eller inte.

Fördelar:

  • Enklare att få PR, speciellt i bloggvärlden
  • Mer och bättre feedback
  • PR-mässigt två lanseringar, en betalansering och en publik lansering
  • Lättare att få en tjänst att bli viral, eftersom man hellre delar något ”av värde” (inbjudan) än en vanlig nyhet
  • Trygghet i att kunna släppa på användare i samma takt som man skalar upp tekniken
  • Tacksamhet, varje gång någon blir inbjuden känner de tacksamhet istället för skeptisk nyfikenhet, vilket gör användare väldigt förlåtande och snälla i sin bedömning
  • Gillas av early adopters
  • Förlänger hypen
  • Är effektivt för att kunna släppa på användare så tidigt som möjligt, innan tjänsten egentligen kanske är en riktigt bra produkt

Nackdelar:

  • Traditionell press inte lika villiga att skriva om tjänsten inte är publik än
  • Det går inte att jobba med ”traditionella” marknadsföringsmetoder som SEO, Adwords, bannerannonsering, tv-reklam etc förrän man är publika (eller har en premiumversion som man vill nya användare ska registrera sig på som hos Spotify)
  • Man riskerar att tappa många potentiella användare genom att inte låta alla bli medlemmar direkt
  • På samma ämne men mer konkret, PR konverterar inte lika bra
  • Gillas inte av icke-early adopters

Skittles Sociala Medier-bete

Skittles.com lanserade under helgen en väldigt rolig och innovativ sak – nämligen sin egen hemsida som en Twittersökning på ”skittles”. De fick mycket uppmärksamhet för detta och nästan bara glada hejarop.

Joakim Jardenberg kommenterade det såhär:

– Vilken sjuk uppmärksamhet de fått. Smart, välförtjänt. Bara de fortsätter inovera efter de här femton minuterna är över. (btw, de kör innehållsförteckningarna på wikipedia)

Och nog har de fortsatt innovera. De väljer på ett briljant sätt att utnyttja den trafik, PR och inte minst intressestorm som skapades genom deras första innovation och utnyttjar detta till att skapa ännu en våg av intresse. Idag bytte de ut twittersökningen mot deras Facebook-fanpage.

Att våga använda sin egen hemsida till såna här PR-kampanjer är riktigt, riktigt smart och starkheten ligger inte bara i att de är snabba på att utnyttja uppmärksamheten för att skapa ännu en intressevåg utan även för att de faktiskt försöker skapa ett långvarigt värde av den. Facebook-sidan har redan fått 585 000 fans och är därmed inte farligt långt ifrån topplistan över de produkter med flest fans.

Att beräkna värdet av att finnas på hundratusentals Facebook-profiler flera år framöver är i princip omöjligt. Det är förstås väldigt, väldigt bra branding.

Frågan är om det här inte kan ses som nya tidens länkbete – > sociala medier-bete?

Trendspaning: tjänster som håller konversationer igång

Det här året har börjat med att en så simpel tjänst som Twply, som skickar ett mail när någon gjort en reply (@användarnamn i början av meddelandet) på Twitter, fått oförtjänt mycket uppmärksamhet. Tjänsten såldes sen för småpengar ska också nämnas och Techcrunch har hittat ett alternativ (som dock är onödigt krångligt).

I det här avseendet är Twitter väldigt osmidigt. Tjänsten i sig (det finns förstås Twitter-apps till sånt här men det är onödigt krångligt att behöva använda sådana för simpla funktioner) har inte någon inbyggd retention loop vilket är en klar nackdel. Konkurrenten Jaiku, till exempel, skickar ut ett mail så fort någon svarat i kommentarstråd du är aktiv i eller startat. Vilket förstås gör att aktiviteten blir högre och att retentionnivån nästan är 100%.

Facebook gör likadant. De skickar ut mail när någon kommenterat en bild som du är taggad på eller som du kommenterat tidigare. Så fort det finns något som gäller din aktivitet eller konversationer du är delaktiga i, blir du notifierad. Facebook har dock tagit det en nivå till för att det ska passa fler och byggt in det i själva tjänsten iform av en statusbar som kallas ”Notifications”.

Precis som på Twitter är det här en svaghet som finns i bloggars kommentarsfält. Nu börjar det förvisso bli lite vanligare med ”Notify me of followup comments via e-mail” men det är fortfarande vanligare att den funktionen saknas. Vilket gör att de som lämnat en kommentar sällan återkommer till konversationen och att de som svarat på kommentaren, ofta bloggägaren, inte kan besvara kommentaren (eller blir inte så motiverad till det eftersom sannolikheten att mottagaren svarar är minimal).

Min trendspaning blir alltså att retention-tjänster som gör att konversationer hålls igång blir allt viktigare, och vanligare, under 2009. Har man kommenterat eller skrivit nånstans är det nånting som är viktigt för sig själv, helt klart, och man är till väldigt hög grad intresserad av att se svaret. Inte minst om det gäller en bild på sig själv, förstås!

Om conversation var 2008 års viktigaste ord, så är conversation retention 2009 års viktigaste ord. Jag lovar att jag får mail om ni kommenterar den här bloggposten. Det borde ni också få!

Uppdatering: det mynnade även ut till en intressant diskussion på Jaiku.

Misstag på Twitter

En 10-åring (!) har gjort en superbra lista på misstag många gör på Twitter. Jag kan inte annat än hålla med. Det här är än mer aktuellt för företag som försöker använda sig av Twitter, om du frågar mig.

När jag är ute och föreläser brukar jag vara noga med att förklara att det handlar om konversation. Det handlar inte om hur många som ser ditt budskap, även om det förstås är en bra grej det också. En tumregel är att följa fler än vad som följer dig.

Relaterat: Kullin, Stoptwitterspam och Guy Kawasaki.

Bloggar är sååå 2004

Idag publicerade Wired en artikel om att bloggar är sååå 2004 och att Twitter, Flickr och Facebook är det som gäller nu. Blogghypen är över, hejdå bloggarna.

Självklart är det inte så. Jag tror faktiskt tvärtom. Bloggarna stärks av att det kommer fler typer av social media inom publishing-genren. Vissa budskap passar på en blogg, vissa passar i ett microblogginlägg och vissa passar i en bild på Flickr.

Bloggandet revolutionerade vanliga människors möjlighet att nå ut till en publik. Det finns dock mycket som inte riktigt passar in men som ändå har hamnat i bloggformatet eftersom det inte finns tillräckligt bra, mer välanpassade verktyg för precis de ändamålen. Nu börjar de komma och då kan det som passar på bloggarna stanna där och det som passar på andra ställen få komma till ett format som passar bättre.

Det är vad jag tror.

Statistiken säger i princip samma sak.

Vilka sociala objekt har Facebook?

Peter Lindberg frågade i en kommentar på mitt tidigare inlägg om vad som händer med våra kontakter i sociala nätverk om vilka sociala objekt som finns på Facebook. Jyri Engeström använder ofta Jaiku (ett statusmeddelande), Flickr (bilder) och Youtube (videoklipp) som exempel på tjänster med tydliga sociala objekt. Facebook däremot, där finns inget tydligt socialt objekt att utgå ifrån initialt.

Jag använder Facebook väldigt aktivt och ser förstås olika mönster bland mina kontakter. Några konkreta sociala objekt jag observerat senaste tiden:

  • Bilder – att kommentera andras bilder och tagga (dvs säga ”det här är den personen”) är ett stort socialt objekt på Facebook. Facebook har lyckats göra det mycket socialare än Flickr, även om Bilddagboken faktiskt inger något av samma känsla. På Bilddagboken saknas dock den breda användarbasen och taggande och därför blir det inte riktigt lika socialt.
  • Statusuppdateringar – sedan de lade till möjligheten att kommentera direkt på statusuppdateringar har man kunnat se ett tydligt mönster på att folk faktiskt börjar prata kring dessa. Precis som på Jaiku. Skillnaden är ofta att Facebook är lika personligare och verkligen en statusuppdatering, medan Jaiku snarare uppmanar till att fråga eller hojta om saker.
  • The Wall – den första funktionen är ofta den mest använda. Och visst är gästboksfunktionen ”The Wall” en av de allra mest populära sociala funktionerna på Facebook. Man skriver till varandra om vad som händer i helgen, om att man ska ringa, om vad som händer nuförtiden osv. Här är egentligen det sociala objektet bara en plats att säga det på – nånstans där det faktiskt fastnar. Motsvarar ungefär samma sak som att hänga en lapp på någons dörr.
  • Applikationer – det var mer sånt förut när de var mer centrala i designen men Facebook-applikationerna lever fortfarande. Vare sig det handlar om ”Pirates vs Ninja”-fight eller ”Compare People” så aktiverar de oss användare kring småsaker. Slutar dock oftast ändå med en konversation via The Wall eller möjligtvis MSN, eftersom det inte finns så mycket direktkommunikation i själva applikationerna.

Som ni ser är det många sociala objekt som liknar de vars tjänster (Jaiku, Flickr, Youtube) har lite tydligare fokus på ett objekt. Skillnaden är dock att på Facebook har man redan alla sina vänner. En väldigt välfungerande plattform som uppdaterar mig på allt nytt som händer, vilka nya och gamla objekt det är aktiviteter kring och ett lite socialare spelrum än många andra tjänster. Facebook Newsfeed är suveränt.

Facebook är kanske det Friendfeed, Jaiku, Flickr, Youtube och alla de andra tjänsterna försöker vara tillsammans? Kan man kanske säga som så att Facebook helt enkelt löser de problem OpenID mfl försöker lösa? Dvs ett enda inlogg till den sociala webben. Till sina vänner. Till sina objekt att prata kring?

Jag tror det. Och hittills fungerar det otroligt bra faktiskt.