Ibland kan det vara bra att fundera över drivkrafter, lycka och meningsfullhet. Den här artikeln är viktig läsning emellan stress, lyckohets och beslutstaganden. Värd att läsas både en och tre gånger.
Kategori: Kultur
När vår (kultur)konsumtion blir digital, skapas även ett hårdvaruskifte som påverkar (e)handeln
Det är oftast skivbolagen och upphovsmännen som utmålas som de stora förlorarna på fildelningen av musik. Även hårdvarutillverkarna förlorar dock stort på detta men tillskillnad från rättighetsinnehavarna finns ingen lösning i sikte. De blir orelevanta. När vårt beteendemönster förändras från exempelvis att lyssna på musik via CD-skivor till streaming, blir det även ett skifte för den tekniska infrastrukturen bakom. Fildelning eller streaming spelar ingen roll.
Fasta och portabla CD-spelare, högtalarsystem och förstärkare ersätts av en smartphone med ett par hörlurar.
När allt större del av vår konsumtion är via mobiltelefonen, ökar behovet av till exempel hörlurar och mobilabonnemang. Hörlurar och uppkoppling blir den nya digitala kulturens infrastruktur – inte skivor, dvd-spelare, tv-apparater och surroundsystem. Playknappen försvinner inte, den dyker bara upp på en annan plats.
Det är samma sak för skiftet från böcker till eböcker (bokhyllor), dvd-skivor och kabel-tv till film- och tv-streaming (dvd-skivor, dvd-spelare, bluray-spelare, tv-apparater, surroundsystem, tv-tidningar och fjärrkontroller). När vi läser böcker på vår tablet, ser film på vår dator och lyssnar på musik via vår mobil försvinner många av de behov av hårdvara vi haft tidigare. Även om de stora hårdvaruaktörerna lär hitta nya tekniska prylar vi behöver, så är det med stor sannolikhet många av de inte kommer finnas kvar i ett teknikskifte där tv:n är detsamma som en datorskärm. Eller för den delen, en smartphone detsamma som en kamera.
Ett av de tydligaste exemplen på hur hårdvara blir orelevant infrastruktur snabbare än någonsin är 3g-dongeln. För bara 2-3 år sedan hade 3g-dongeln sin storhetstid, medan de idag i allt större utsträckning är inbyggda i datorerna, våra tablets och smartphones. Är de inte redan inbyggda, använder vi vår smartphone som dongel. På bara några år har 3g-dongeln gått från att vara en av de mest sålda (och mest lukrativa) hårdvaruprylarna till att i princip redan vara uttagerad av ny teknik.
Detta skifte, som är som tydligast för tv, film och musik där streaming på mycket kort tid blivit de facto standard för vår konsumtion, påverkar i hög grad de gamla aktörerna. Sony må vara en stor spelare på mobilmarknaden men de är ingen teleoperatör.
Likaså är det lätt att tänka att Ginza och Cdon (två imperium byggda på försäljningen av CD- och DVD-skivor) är de stora förlorarna inom ehandeln på det nya digitala skiftet för kultur. Och de tragglar säkert med verkligheten att Bluray- och dvd redan hann bli old-school innan de slagit stort. Skiftet från skivor till ett bredare sortiment med böcker och allt möjligt (från kosttillskott till skor) pågår för fullt. Ändå är det inte omöjligt att det är Inwarehouse, Netonnet, Siba och Webhallen som kommer bli de största förlorarna, liksom de varumärken som säljs där (Sony, Panasonic, Samsung, LG). Den nedåtgående försäljningstrenden för cd- skivor är troligt mycket starkare än den för dvd-spelare idag men det kan också skapa en segrörlighet. Ett exempel på en aktör som redan reagerat är Cyberphoto som börjat sälja hushållsmaskiner efter vikande försäljningssiffror av kameror.
Det finns en anledning till att mobiltillverkare köper hörlursmärken, mobiloperatörer säljer mobiltelefonerna i sina egna butiker istället för via partners och att datortillverkare även vill sälja tv-boxar. De sitter på framtidens infrastruktur.
I skiftet till digital konsumtion skapas även ett hårdvaruskifte. Streaming och fildelning dödar inte några rättighetsinnehavare. De dödar de som tillverkar skivorna, de som tillverkar cd-spelarna och de som säljer dessa. Vi fortsätter lyssna på musiken men vi fortsätter inte köpa lika många prylar.
Foto (CC): Mikey G Ottawa
Därför har eböcker blivit stort i USA men inte i Sverige
Foto: Bethan
Amazon, USA:s största ehandel för böcker, säljer sedan i början av året fler eböcker än vanliga pappersböcker i USA. Ett skifte som gått enormt snabbt, Amazon lanserade Kindle i slutet av 2007 och Apple lanserade iBooks så sent som i början av 2010. Varför har eböcker blivit så populärt i USA? Onekligen en komplex fråga att svara på men jag är rätt övertygad om att det framförallt handlar om dessa två anledningar.
1. De gjorde det enklare att köpa eböcker än vanliga böcker. Att handla eböcker med instant delivery är instant satisfaction at its best. No hassle, no waiting. Till och med smidigare än att ha bokaffären bakom hörnet, eller pokethyllan framför kassan på Ica. Det är ingen slump att det är Amazon som har patent på ”one-click buying” och att en av de som har köpt licens för att få använda samma modell är Apple. Som konsument har det aldrig varit kortare från idé till leverans någonsin. En eller ett par klick och man har både sökt sig fram till en bok man är intresserad av, fått tillräcklig kontext och rekommendation för att kunna ta ett köpbeslut, klickat ”Buy” och fått boken i princip två sekunder senare. 25 sekunder från det att jag började leta efter boken till det att jag började läsa den, räknade jag ut när jag testade nyss.
2. De gjorde det enklare att konsumera eböcker än vanliga böcker. Många vill framhäva vikten av att lansera läsplattor för att eboksläsandet ska ta fart i Sverige men jag vill påstå att de är bara en liten del av lösningen. Det som på riktigt öppnat marknaden för eböcker är smartphoneanvändandet. Alla har smartphone i fickan, alltid, vilket är minst ett steg mindre än att ta upp boken ur väskan (eller läsplattan) – vilket gör böckerna enklare att läsa och mer tillgängliga. Det är för att vi alltid har tillgång till all världens böcker när vi sitter på bussen, tåget, väntar på biltvätten eller äter matlådan med ett klick bort i våra smartphones som eböcker på riktigt tagit fart. Läs- och surfplattor har också varit viktiga för eboksmarknaden, särskilt eftersom de lanserats med 3g-uppkoppling (med andra ord tillgänglighet till ebokshandlande varsomhelst) och för att eboksapparna så hårt pushats vid lanseringarna. Skärmarnas allt högre kvalitet har också varit en förutsättning (om inte annat som argument) men inte det som i första hand triggat det snabba skiftet mellan fysiska pappersböcker och eböcker. Vi läser inte eböcker för att det är bättre läskvalitet att läsa på skärm än på papper, utan för att de övriga bitarna runtomkring bokläsandet (tillgänglighet både för köp- och läsning, syncning mellan olika devices, sökbarhet, den fysiska storleken osv) gör det så pass mycket lättare att läsa eböcker än vanliga fysiska pappersböcker.
När något blir enklare än tidigare är vi alltid snabba på att anpassa oss. Idag tragglar vi med olika sorters standarder för eböcker i Sverige, olika appar för varje eboksaffär (CDON, Adlibris, Bokus mfl) och köptillgängligheten är inte ihopkopplad med läsupplevelsen på samma sätt som till exempel Amazons Kindle-app är ihopkopplad med Kindle Store. Satsningar på läsplattor är jättebra, särskilt om de kan lösa dessa problem, men det är bara en liten anledning av många till att eböckerna blivit så populära i USA.
Först när det blir enklare att köpa och konsumera eböcker än vanliga fysiska pappersböcker kommer eboksläsandet att explodera i Sverige.
Läs även: Adam Erlandsson, Daniel Kederstedt.
När ordet upplaga försvinner
Foto: Aubry Aragon
I digitaliseringen av böcker och konsumenternas nyvunna kärlek för eböcker förändras mycket. Tekniken skapar nya sätt att läsa på, nya sätt att köpa på och nya sätt att ge ut på. En sådan omdanande förändring är affärspotentialen när upplagor inte längre enbart görs i tryck.
Upplagor är en teknikalitet som redan i och med print on demand delvis hamnat på lut. Med eböckernas intåg blir ordet inte ens relevant när revisioner av innehållet sker. Realtidsändringar för ‘mjuka och tänjbara’ böcker kommer alldeles säkert bli vanligare. När data, fakta och research inte längre är tryckta är de ändringsbara – potentiellt även ute hos konsumenterna, och ‘upplaga’ blir orelevant med småändringarnas snabbhet och smidighet.
Affärsaspekten av denna förändring är också viktig. The long tail-teorin bygger delvis på den logik och strategi Amazon haft där lagerkostnaderna är närapå noll och därför kan ha ett bredare och djupare sortiment som säljs 24/7 utan hänsyn till om en bok säljs en gång per år eller är en blockbuster med miljontals ordrar. Sök- och rekommendationer gör att kunderna ändå hittar de ovanligare titlarna, en möjlighet som ej finns i den fysiska handeln på samma sätt. Detta har visat sig vara en extremt viktig aspekt av näthandel generellt och på Amazon i synnerhet – de nischade produkterna må sälja dåligt enskilt, men tillsammans står de för en hiskeligt stor del av försäljningen. Problemet, tills nu, har dock varit att många upplagor tar slut. Eftersom ytterst få böcker säljs med print on demand har många av de nischade böckerna i den långa svansen ej kunnat säljas eftersom efterfrågan är för liten för nya upplagor.
Tills nu, då eböckerna gör att alla böcker kan säljas alltid. En enormt lång svans av böcker som inte får nya upplagor tryckta kan helt plötsligt säljas som eböcker, till konsumenternas belåtenhet. En affärsmöjlighet i miljardklassen.
Om att skapa skalbara kulturförändringar i tidningarnas kommentarstrådar
Det här med näthat och artikelkommentarer. Jag har diskuterat det här i lite olika sammanhang de senaste dagarna och kort sagt är jag lite trött på det stora fokus debatten har om anonymitet, journalistik och problem. Det är ju lösningarna vi letar efter.
Min poäng har hela tiden varit att det varken handlar om journalistik eller ”vad anonymiteten gör med människor”. Det här handlar om att designa en bättre användarinteraktion som optimerar kvalitet före mängd, som premierar ett sansat debattklimat, som skapar en kollektiv visdom.
Jag har full respekt för den kulturförändring som skett ute på redaktionerna och som nu måste ske framöver också. Det jag menar är att det är en konstig utgångspunkt att försöka få till en kulturförändring hos journalisterna, när det är kommentarsskrivarna som man egentligen vill skapa en kulturförändring hos. Det man ser i USA är att de som lyckas bäst är de som är duktiga på att designa kommentarer och communities, inte de som är duktiga på att integrera journalistik med läsarmedverkan. Även om det senare också är en del av lösningen, självfallet. Som entreprenör försöker man alltid utgå efter den snabbaste och mest skalbara lösningen och min poäng är att det utan tvekan är att lösa det med teknik och community, snarare än journalistik, i det här fallet.
Så: aktivera journalisterna och det kommer fungera mycket bättre. Men, försök för guds skull designa interaktiviteten så kvalitén ökas av communityn och enkla mekanismer, inte bara av redan tidspressade journalister.
Nya möjligheter i datat som blir tillgängligt från eböcker
Foto: hashmil
I våras lanserade Amazon ett socialt nätverk för Kindle som ser mycket lovande ut. Nyligen började Henrik Berggrens och David Kjelkeruds nya Berlin-baserade startup Readmill rulla ut en betaversion av deras sociala bokläsartjänst. Det börjar bli ett gäng aktörer som försöker sig på att göra något av eböckernas nya möjligheter, oftast med det sociala som utgångspunkt, och de gör det bra.
Anders Thoresson beskriver utvecklingen i ett blogginlägg på DN.se med ”Det nya är att bokcirkeln flyttar in i böckerna. Varje bok blir sitt eget, hårt nischade sociala nätverk”. Det handlar inte enbart om att böckerna i sig själva blir sociala objekt (som de varit i alla tider), utan även specifika delar eller citat. I Readmill blir citat sociala objekt på ett väldigt snyggt och naturligt sätt.
Bokläsandet blir en kollektiv upplevelse i flera dimensioner. Dels kan man följa personers bokläsande vartefter de delar citat, tankar och kommentarer på Twitter och Facebook via t.ex. Readmill. Dels kan man ta del av andra personers citat, tankar och kommentarer när man själv läser boken. Ett eller flera lager av kommentarer, understrykningar och utrivna sidor inte helt olikt gamla kursböcker på universitetet.
Redan idag ger Readmill nästan större frihet till att utnyttja datat som tillgängliggörs i och med sitt digitala eboksläsande än vad Lastfm-scrobblandet ger möjligheter till att utnyttja datat som tillgängliggörs i och med sitt digitala musiklyssnande. En liten indikation på att utvecklingen för digitala eböcker kommer gå fortare än för annan digital kultur. Mycket tack vare att affärs- och köpbeteendet har fått en så naturlig övergång från offline till digital för böcker, medan det för t.ex. film- och musik varit svårt.
För de nya högskolestudenter som nu närmsta veckorna börjar sina utbildningar behöver grupparbete inte bara handla om att skriva analysen ihop, utan att läsa kurslitteraturen ihop. Med kommentarer, diskussioner och markeringar under läsandets gång. Som blir sökbara. Delbara. Och användbara.
Almedalen och värdet av möten på 140 tecken
Jag tackar Inga-Britt Ahlenius under TEDxAlmedalen, ett kort möte med stort värde. Foto av Lena Dahlström.
Almedalsveckan handlar om politik, kunskapsöverföring, diskussion, opinionsbildning, budskap, lobbying och rosévinsmingel. Och om storskalig förändring, direktsända partiledartal och retorikanalyser in i förbannelse. Jag skulle dock vilja slå ett slag för det få pratar om men alla känner av som är där – värdet av de små och spontana mötena. I Almedalen pratar vi verkligen med varandra, avslappnat och utan guard, i offentliga- och stängda sammanhang. Om allt. Och inget. Med alla.
Alla pratar med alla under Almedalsveckan. Den onåbarheten man ofta känner mellan medborgare, makthavare och medierna är som bortblåst. Med ett glas rosé i handen (och i vissa fall mineralvatten, planerat eller ej), kan alla prata med alla (och gör det också!). Vare sig det är på ett seminarium, ett kändistätt mingel, en sen natt på Donners eller på en välfylld Almedalspark under ett partiledartal så pratar alla. Med alla.
De flesta möten och diskussioner i Almedalen är 140 tecken eller kortare. Men de är många. Och det är dessa till synes obetydliga mötena jag tycker gör Almedalen så unikt. Dessa möten ingjuter energi, idéer, möjligheter och kontakter till framtiden. Små frön planteras överallt: människor möts, människor sprider idéer, människor lyssnar, människor pratar. Under Almedalsveckan visar visitkortet verkligen att det är en fantastisk uppfinning.
När alla kan prata med alla, vågar alla även prata med alla. Det är helt fantastiskt hur det som svenskar i vanliga fall behöver en hel kanna alkohol i sig för att våga göra, händer spontant och bara sådär under politikerveckan helt nyktert, glatt och naturligt i det sammanhang som kallas Almedalen. Almedalsveckan tar bort barriärer, skapar en öppenhet och diskussion som är omöjlig att återskapa de resterande veckorna under året.
Twitterreferensen då? Jo jag tycker Twitters största styrka är att alla kan prata med alla. Öppenheten, enkelheten och de få tecken det krävs för ett svar gör att barriärer försvinner, engagemanget flödar och diskussioner som annars inte skulle skapas sker av bara farten. Precis som Almedalen, fast lite större.
Desto mer människor pratar med varandra, desto bättre kommer människor världen förstå. Tacka Twitter och Almedalsveckan för de unika möjligheterna att göra detta helt spontant, på 140 tecken, och med många av världens smartaste människor. Med 140 tecken hinner man måhända inte säga så mycket, men man hinner träffa desto fler. Och det tror jag it’s all about för att förändra världen.
Musikindustrin i ett större sammanhang
“The general discussion is still that the music industry is in so much trouble, which is really not true. There are more people today than ever before who are involved in creating music. It’s time for a different definition of what the music industry is. The musical instrument market is twice as large as the recorded music market, and that’s been stable for 30 years. You need to look at what people are actually spending on engaging with music, not just listening to it. A guitar costs $1,000 or $1,500. That’s a lot of iTunes tracks.” (Via Venturebeat)
Viktig poäng av Alexander Ljung från Soundcloud (som förövrigt både Svd och IW skrivit bra om nyligen). Det gäller att titta på musikindustrin i ett större sammanhang. Vi lägger mer pengar, energi och tid på musik än någonsin tidigare. Kanske inte på skivor, men på annat.
Förändring, i all sin enkelhet
Det händer saker. Världen förändras. Vi måste tänka om. På många olika sätt, vilket Johan Ronnestam liksom många andra tänkare som Sir Ken Robinson och Fredrik Härén redogör för på ett ypperligt sätt. Att sluta anpassa oss till en ordning och verklighet som fanns för 50 år sedan, som knappt finns idag och som sannerligen inte kommer finnas imorgon.
Nästan all förändring och framförallt teknisk utveckling handlar om att göra saker enklare. Facebook gör det enklare att kommunicera med fler människor, Google gör det enklare att hitta saker, bilar gör det enklare att transportera sig, videoinspelade lektioner gör det enklare att koncentrera sig på lektionen eftersom inga anteckningar behöver skrivas, Spotify gör det enklare att lyssna på musik.
En sak som verkligen borde förenklas är dock hur förändringar kan förverkligas enklare. Hur besluten kan tas fortare, hur förändringen kan ske snabbare.
När man designar köpprocesser på nätet är målet att få så få steg från det att besökaren beslutar sig för att köpa (dvs klickar på ”Buy”) till att köpet är genomfört och varan överlämnad. De som kommit längst och optimerat detta bäst är antagligen Apple, som i deras App Store för iPhone och iPad har 2 klick (ett klick på ”7 kr” och ett på ”Buy now”) från beslut till färdigt genomfört köp då varan levereras (oftast krävs också att man fyller i sitt lösenord, om man inte laddat ned något annat från App Store senaste 15 min).
Den här extremt optimerade köpprocessen kan man lära sig mycket av när det gäller förändringsarbete. Skulle det vara lika enkelt att förändra något som det är att köpa något i App Store, skulle det utan tvekan bli fler förändringar genomförda. Hierarkier, byråkrati och tydligt definierade processer har skapats av en anledning. Man vill att idén man lägger in i tunneln valideras och beslutas av alla berörda parter innan den kommer ut som en äkta genomförd förändring när den kommer ut ur tunneln. Eftersom den validerats, diskuterats och röstats igenom av alla beslutsfattare blir förändringen kraftfull och officiell. Den blir väldokumenterad (byråkratins favoritord) och demokratiskt beslutad, ingen kan säga att den är orättvis.
Denna tunnel av hiearkier, beslut och byråkrati har dock sina nackdelar. Varav den största är att förändringar sker långsamt. Idéer hinner bli inaktuella innan de ens testats. Det är processen av att förändra, som gör att vi förändras för långsamt. Ironiskt nog oftast processen för att göra en förändring så något blir enklare. Vi behöver helt enkelt enklare sätt att förändra saker på. Utan hiearkier, byråkrati och veckor, månader, år av förstudier, undersökningar, beslutsprocesser och röstningsförfarande.
Vad skulle hända om det istället för tre år tog tre månader att göra en ny läroplan för grundskolan, där man istället för att göra tusen analyser och miljontals timmar i att precisera hur undervisningen ska gå till endast skrev med det viktigaste – och lät lärarna tillsammans iterera läroplanen var tredje månad baserat på riktiga erfarenheter?
Entreprenörer måste ta beslut snabbt, våga testa sig fram, iterera, göra pivots när det behövs och att förändra utan massa tunga analyser eller beslutskedjor. Självklart får entreprenörer goda råd, liksom de diskuterar flitigt, funderar och läser på först innan en förändring. Idag finns dock teknik och möjlighet till att få dessa råd när som helst, var som helst, hur som helst. Man behöver inte ha ett utskottsmöte i månaden då man diskuterar, för att ett halvår senare ha kommit fram till något. Diskussionen kan pågå under en helg, sen testa i realiteten i liten skala, iterera, sen i stor skala. Ett sätt att jobba på som även samhället i övrigt behöver anamma. Att realisera, och besluta, om förändringar är idag superenkelt. Det handlar bara om att förenkla processerna och ta bort många av de byråkratiska- och hierarkiska hinder vi själva byggt upp under lång tid. Det vore ju väldans tråkigt om vi inte fick till stånd positiva förändringar för att vi lever kvar i dåtidens sätt att skapa förändring på, tycker jag.
Det borde helt enkelt bli enklare att förändra. Så enkelt är det.
Sweden Social Web Camp 2010
Foto (CC): Andreas Ivarsson
Även i år var jag med på Sweden Social Web Camp, webbsveriges mest avslappnade evenemang. På ett bra sätt. TV4 Nyhetsmorgon gjorde ett fint inslag signerad Lisah Pettersson, där jag är intervjuad men även Ronnestam, Jardenberg och Kristin. Andra bra sammanfattningar hittar man på Twingly Channels, Twingly Liveboard (som visades första gången på SSWC, fungerar bäst i Safari/Chrome/iPad) och på Flickr.
Lite spretliga tankar från årets SSWC:
- Vi var mer uppkopplade i år. Mycket pga lite bättre nät men framförallt pga den roliga iPhone-appen. Interna nördskämt var totalt dominerande i twitterflödet.
- Fredrik Wass och jag var ganska överens i flera diskussioner om att social media-bubblan numera är stor, spretig och att det börjar skapas grupperingar även på evenemang som SSWC. Och så är det, vilket är bra och visar på mognaden av de sociala medierna. Men då ska man vara medveten om att det är en av de mest öppna atmosfärer som finns, alla kan prata med alla och alla gör det också. Intressena styr måhända vilka sessions vi gick på men inte vilka vi minglar med om kvällarna, så att säga.
- Utvecklare och startupmänniskor saknades på campet i år, och entreprenörer överlag (nåjo, både Reco, Twingly mfl var där förstås men färre än förra året). Kanske är 24hbc ett bättre forum för entreprenörer. Jag hoppas dock de hittar tillbaka, i år hölls alldeles för få tekniska sessions.
- Baserat på den kanske bästa sessionen jag var på, Daniel Åbergs om att ge ut böcker själv, saknas det distributionskanaler för eböcker. Precis som det finns många distributionsnätverk för musik (som t.ex. ser till att låtarna kommer in på Spotify, Itunes etc) borde det finnas sådana för eböcker. När The Pirate Bay fortfarande är ett av de bästa sätten att få någon att läsa en ebok på vet man att det finns mycket kvar att göra.
- Bästa PR-insatsen var tveklöst Bineros initiativ till att gå runt och bjuda nyvaknade campare kaffe. Oerhört uppskattat.
- En sak jag märkt under både 24hbc och Sweden Social Web Camp är att isoleringen från omvärlden (24hbc på Hasseludden, SSWC på Tjärö) är en stor styrka för hela evenemanget. Alla äter samma mat, har samma typ av mer avslappnad klädsel och alla är där för att vara där utan att tänka på omvärlden. När människor hamnar i en kontext där man får mer lika förutsättningar skapas unika möjligheter att prata med nya människor. För så är det verkligen på Tjärö, alla vågar prata med alla och alla vågar avbryta alla. Jag tror inte på ett SSWC i Stockholms skärgård, av denna och flera andra anledningar.
- På topp 3 bästa sessions i år var också den om mobila plattformar, som leddes av PM Nordkvist. Bra sammanfattningar finns hos både han och hos Axel Andén på Medievärlden. Jag tog förstås upp mina tankar från mitt förra blogginlägg. Missa inte heller John Ankarströms bloggpost i ämnet, sessionens både smartaste och yngsta kille.
Sammanfattningsvis var SSWC även i år ett underbart evenemang som sammanförde människor, skapade bra diskussioner, gav oss många härliga skratt och visade på vad genuint engagemang verkligen handlar om. För precis som jag sa i Sweet Sunday Web Crunch, det är vårt engagemang för webben som är minsta gemensamma nämnaren. 400 doers FTW!
Vi ses nästa år!
Fyra nyanser av brunt 