Almedalen och värdet av möten på 140 tecken


Jag tackar Inga-Britt Ahlenius under TEDxAlmedalen, ett kort möte med stort värde. Foto av Lena Dahlström.

Almedalsveckan handlar om politik, kunskapsöverföring, diskussion, opinionsbildning, budskap, lobbying och rosévinsmingel. Och om storskalig förändring, direktsända partiledartal och retorikanalyser in i förbannelse. Jag skulle dock vilja slå ett slag för det få pratar om men alla känner av som är där – värdet av de små och spontana mötena. I Almedalen pratar vi verkligen med varandra, avslappnat och utan guard, i offentliga- och stängda sammanhang. Om allt. Och inget. Med alla.

Alla pratar med alla under Almedalsveckan. Den onåbarheten man ofta känner mellan medborgare, makthavare och medierna är som bortblåst. Med ett glas rosé i handen (och i vissa fall mineralvatten, planerat eller ej), kan alla prata med alla (och gör det också!). Vare sig det är på ett seminarium, ett kändistätt mingel, en sen natt på Donners eller på en välfylld Almedalspark under ett partiledartal så pratar alla. Med alla.

De flesta möten och diskussioner i Almedalen är 140 tecken eller kortare. Men de är många. Och det är dessa till synes obetydliga mötena jag tycker gör Almedalen så unikt. Dessa möten ingjuter energi, idéer, möjligheter och kontakter till framtiden. Små frön planteras överallt: människor möts, människor sprider idéer, människor lyssnar, människor pratar. Under Almedalsveckan visar visitkortet verkligen att det är en fantastisk uppfinning.

När alla kan prata med alla, vågar alla även prata med alla. Det är helt fantastiskt hur det som svenskar i vanliga fall behöver en hel kanna alkohol i sig för att våga göra, händer spontant och bara sådär under politikerveckan helt nyktert, glatt och naturligt i det sammanhang som kallas Almedalen. Almedalsveckan tar bort barriärer, skapar en öppenhet och diskussion som är omöjlig att återskapa de resterande veckorna under året.

Twitterreferensen då? Jo jag tycker Twitters största styrka är att alla kan prata med alla.  Öppenheten, enkelheten och de få tecken det krävs för ett svar gör att barriärer försvinner, engagemanget flödar och diskussioner som annars inte skulle skapas sker av bara farten. Precis som Almedalen, fast lite större.

Desto mer människor pratar med varandra, desto bättre kommer människor världen förstå. Tacka Twitter och Almedalsveckan för de unika möjligheterna att göra detta helt spontant, på 140 tecken, och med många av världens smartaste människor. Med 140 tecken hinner man måhända inte säga så mycket, men man hinner träffa desto fler. Och det tror jag it’s all about för att förändra världen.

Annons

Förändring, i all sin enkelhet

Det händer saker. Världen förändras. Vi måste tänka om. På många olika sätt, vilket Johan Ronnestam liksom många andra tänkare som Sir Ken Robinson och Fredrik Härén redogör för på ett ypperligt sätt. Att sluta anpassa oss till en ordning och verklighet som fanns för 50 år sedan, som knappt finns idag och som sannerligen inte kommer finnas imorgon.

Nästan all förändring och framförallt teknisk utveckling handlar om att göra saker enklare. Facebook gör det enklare att kommunicera med fler människor, Google gör det enklare att hitta saker, bilar gör det enklare att transportera sig, videoinspelade lektioner gör det enklare att koncentrera sig på lektionen eftersom inga anteckningar behöver skrivas, Spotify gör det enklare att lyssna på musik.

En sak som verkligen borde förenklas är dock hur förändringar kan förverkligas enklare. Hur besluten kan tas fortare, hur förändringen kan ske snabbare.

När man designar köpprocesser på nätet är målet att få så få steg från det att besökaren beslutar sig för att köpa (dvs klickar på ”Buy”) till att köpet är genomfört och varan överlämnad. De som kommit längst och optimerat detta bäst är antagligen Apple, som i deras App Store för iPhone och iPad har 2 klick (ett klick på ”7 kr” och ett på ”Buy now”) från beslut till färdigt genomfört köp då varan levereras (oftast krävs också att man fyller i sitt lösenord, om man inte laddat ned något annat från App Store senaste 15 min).

Den här extremt optimerade köpprocessen kan man lära sig mycket av när det gäller förändringsarbete. Skulle det vara lika enkelt att förändra något som det är att köpa något i App Store, skulle det utan tvekan bli fler förändringar genomförda. Hierarkier, byråkrati och tydligt definierade processer har skapats av en anledning. Man vill att idén man lägger in i tunneln valideras och beslutas av alla berörda parter innan den kommer ut som en äkta genomförd förändring när den kommer ut ur tunneln. Eftersom den validerats, diskuterats och röstats igenom av alla beslutsfattare blir förändringen kraftfull och officiell. Den blir väldokumenterad (byråkratins favoritord) och demokratiskt beslutad, ingen kan säga att den är orättvis.

Denna tunnel av hiearkier, beslut och byråkrati har dock sina nackdelar. Varav den största är att förändringar sker långsamt. Idéer hinner bli inaktuella innan de ens testats. Det är processen av att förändra, som gör att vi förändras för långsamt. Ironiskt nog oftast processen för att göra en förändring så något blir enklare. Vi behöver helt enkelt enklare sätt att förändra saker på. Utan hiearkier, byråkrati och veckor, månader, år av förstudier, undersökningar, beslutsprocesser och röstningsförfarande.

Vad skulle hända om det istället för tre år tog tre månader att göra en ny läroplan för grundskolan, där man istället för att göra tusen analyser och miljontals timmar i att precisera hur undervisningen ska gå till endast skrev med det viktigaste – och lät lärarna tillsammans iterera läroplanen var tredje månad baserat på riktiga erfarenheter?

Entreprenörer måste ta beslut snabbt, våga testa sig fram, iterera, göra pivots när det behövs och att förändra utan massa tunga analyser eller beslutskedjor. Självklart får entreprenörer goda råd, liksom de diskuterar flitigt, funderar och läser på först innan en förändring. Idag finns dock teknik och möjlighet till att få dessa råd när som helst, var som helst, hur som helst. Man behöver inte ha ett utskottsmöte i månaden då man diskuterar, för att ett halvår senare ha kommit fram till något. Diskussionen kan pågå under en helg, sen testa i realiteten i liten skala, iterera, sen i stor skala. Ett sätt att jobba på som även samhället i övrigt behöver anamma. Att realisera, och besluta, om förändringar är idag superenkelt. Det handlar bara om att förenkla processerna och ta bort många av de byråkratiska- och hierarkiska hinder vi själva byggt upp under lång tid. Det vore ju väldans tråkigt om vi inte fick till stånd positiva förändringar för att vi lever kvar i dåtidens sätt att skapa förändring på, tycker jag.

Det borde helt enkelt bli enklare att förändra. Så enkelt är det.

Personlig utveckling i jobb vs skola

Tyvärr mina kära gamla lärare. Jag har faktiskt lärt mig mer genom mitt jobb, mitt egna företag och mina egna projekt. Inte minst när det gäller språkkunskaper, historia och förmågan att kommunicera i olika former (föreläsa, t.ex.). Även om jag verkligen inte skulle velat missa skolan heller, den gav mycket annat (läs vänner och många roliga fester).

Att jag utvecklas mycket i mitt professionella liv har till stor del med att göra att jag jobbar med fantastiska människor, roliga saker och med vägledning av grymt kloka personer. Jag har det rentav betydligt bättre än de flesta andra, för att vara ärlig.

Fred Wilsons inlägg visar dock på en sak jag tycker passar in på mig. Så länge man jobbar i entreprenöriella miljöer och med människor som tycker det är positivt att man är ung, (oerfaren) och nyfiken är en akademisk utbildning inget självändamål i sig. Som Zoho kommenterade:

This was such a strong observation that first we stopped caring about where someone went to college, then we stopped caring about whether someone even got a degree, and finally, we took the ultimate step, and started hiring kids right of high school, and train them ourselves.

Självklart är det bra med akademisk utbildning, jag kan mycket väl se mig själv i skolbänken om ett par år igen, men i entreprenöriella miljöer är det inte en självklarhet. Att som Google endast anställa högutbildade kanske innebär att de missar väldigt kreativa människor?

Trendspaning: tjänster som håller konversationer igång

Det här året har börjat med att en så simpel tjänst som Twply, som skickar ett mail när någon gjort en reply (@användarnamn i början av meddelandet) på Twitter, fått oförtjänt mycket uppmärksamhet. Tjänsten såldes sen för småpengar ska också nämnas och Techcrunch har hittat ett alternativ (som dock är onödigt krångligt).

I det här avseendet är Twitter väldigt osmidigt. Tjänsten i sig (det finns förstås Twitter-apps till sånt här men det är onödigt krångligt att behöva använda sådana för simpla funktioner) har inte någon inbyggd retention loop vilket är en klar nackdel. Konkurrenten Jaiku, till exempel, skickar ut ett mail så fort någon svarat i kommentarstråd du är aktiv i eller startat. Vilket förstås gör att aktiviteten blir högre och att retentionnivån nästan är 100%.

Facebook gör likadant. De skickar ut mail när någon kommenterat en bild som du är taggad på eller som du kommenterat tidigare. Så fort det finns något som gäller din aktivitet eller konversationer du är delaktiga i, blir du notifierad. Facebook har dock tagit det en nivå till för att det ska passa fler och byggt in det i själva tjänsten iform av en statusbar som kallas ”Notifications”.

Precis som på Twitter är det här en svaghet som finns i bloggars kommentarsfält. Nu börjar det förvisso bli lite vanligare med ”Notify me of followup comments via e-mail” men det är fortfarande vanligare att den funktionen saknas. Vilket gör att de som lämnat en kommentar sällan återkommer till konversationen och att de som svarat på kommentaren, ofta bloggägaren, inte kan besvara kommentaren (eller blir inte så motiverad till det eftersom sannolikheten att mottagaren svarar är minimal).

Min trendspaning blir alltså att retention-tjänster som gör att konversationer hålls igång blir allt viktigare, och vanligare, under 2009. Har man kommenterat eller skrivit nånstans är det nånting som är viktigt för sig själv, helt klart, och man är till väldigt hög grad intresserad av att se svaret. Inte minst om det gäller en bild på sig själv, förstås!

Om conversation var 2008 års viktigaste ord, så är conversation retention 2009 års viktigaste ord. Jag lovar att jag får mail om ni kommenterar den här bloggposten. Det borde ni också få!

Uppdatering: det mynnade även ut till en intressant diskussion på Jaiku.

Vilka sociala objekt har Facebook?

Peter Lindberg frågade i en kommentar på mitt tidigare inlägg om vad som händer med våra kontakter i sociala nätverk om vilka sociala objekt som finns på Facebook. Jyri Engeström använder ofta Jaiku (ett statusmeddelande), Flickr (bilder) och Youtube (videoklipp) som exempel på tjänster med tydliga sociala objekt. Facebook däremot, där finns inget tydligt socialt objekt att utgå ifrån initialt.

Jag använder Facebook väldigt aktivt och ser förstås olika mönster bland mina kontakter. Några konkreta sociala objekt jag observerat senaste tiden:

  • Bilder – att kommentera andras bilder och tagga (dvs säga ”det här är den personen”) är ett stort socialt objekt på Facebook. Facebook har lyckats göra det mycket socialare än Flickr, även om Bilddagboken faktiskt inger något av samma känsla. På Bilddagboken saknas dock den breda användarbasen och taggande och därför blir det inte riktigt lika socialt.
  • Statusuppdateringar – sedan de lade till möjligheten att kommentera direkt på statusuppdateringar har man kunnat se ett tydligt mönster på att folk faktiskt börjar prata kring dessa. Precis som på Jaiku. Skillnaden är ofta att Facebook är lika personligare och verkligen en statusuppdatering, medan Jaiku snarare uppmanar till att fråga eller hojta om saker.
  • The Wall – den första funktionen är ofta den mest använda. Och visst är gästboksfunktionen ”The Wall” en av de allra mest populära sociala funktionerna på Facebook. Man skriver till varandra om vad som händer i helgen, om att man ska ringa, om vad som händer nuförtiden osv. Här är egentligen det sociala objektet bara en plats att säga det på – nånstans där det faktiskt fastnar. Motsvarar ungefär samma sak som att hänga en lapp på någons dörr.
  • Applikationer – det var mer sånt förut när de var mer centrala i designen men Facebook-applikationerna lever fortfarande. Vare sig det handlar om ”Pirates vs Ninja”-fight eller ”Compare People” så aktiverar de oss användare kring småsaker. Slutar dock oftast ändå med en konversation via The Wall eller möjligtvis MSN, eftersom det inte finns så mycket direktkommunikation i själva applikationerna.

Som ni ser är det många sociala objekt som liknar de vars tjänster (Jaiku, Flickr, Youtube) har lite tydligare fokus på ett objekt. Skillnaden är dock att på Facebook har man redan alla sina vänner. En väldigt välfungerande plattform som uppdaterar mig på allt nytt som händer, vilka nya och gamla objekt det är aktiviteter kring och ett lite socialare spelrum än många andra tjänster. Facebook Newsfeed är suveränt.

Facebook är kanske det Friendfeed, Jaiku, Flickr, Youtube och alla de andra tjänsterna försöker vara tillsammans? Kan man kanske säga som så att Facebook helt enkelt löser de problem OpenID mfl försöker lösa? Dvs ett enda inlogg till den sociala webben. Till sina vänner. Till sina objekt att prata kring?

Jag tror det. Och hittills fungerar det otroligt bra faktiskt.

Mybloglog, SearchCloud, Spam och lite annat

  • MyBlogLog har ny design, som de är mycket stolta över. Jag tycker det ser riktigt bra ut och inser även att de än tydligare satsar på ”lifestream”-tanken.
  • SearchCloud är en intressant uppstickare på sökmarknaden. Tror deras teknik kanske inte kommer fungera bäst för konsumentsök men tror å andra sidan att det kommer behövas nya verktyg inom sök. Jag känner faktiskt att SearchCloud har något på spåren. (Techcrunch)
  • Den här bloggen säger att ”du ska vara glad när du börjar få in spammare i ditt sociala nätverk – då vet du att du nått gränsen där folk kan tjäna pengar på att vara där, vilket visar att du kommit ganska långt”. Problemet idag är dock att även de minsta sociala nätverken, som vilken Pligg-installation som helst, blir nedspammade. Så var allt annat än glad om de lyckats ta sig in i ditt system: motarbeta dem ständigt.
  • Cuil har lanserats. Och efter första hypen är de flesta överrens: de är förbaskat medelmåttiga. Sökresultaten levererar inte. De har satsat mycket på att ha ett väldigt stort index och fine, de har ett stort index, men det som gör Google bra är inte att de har flest resultat utan att de levererar de bästa resultaten. Cuil har lite att jobba på, om man säger så.
  • En av världens mest kända bloggare Robert Scoble håller på att bli en bättre bloggare. Tycker jag. De senaste inläggen har hållit oerhört hög klass. Läs t.ex. detta.

Framtiden är 3d, länge leve kulturen!

Som av en slump (?) fylldes min rss-läsare idag av ett antal intressanta inlägg om vad vi vill läsa på en skärm, jorden är inte platt och inte framtidens gränssnitt heller. Och så blev det lite touch-feeling också.

Visst är visualiseringar, 3d, touch-skärmar á la iPhone och bättre läsbarhet på skärmar ett område där det kommer hända mycket närmaste tiden. Det har inte minst iphone, kindle och kanske framförallt Worldwide Telescope visat nyligen.

Jag kom dock att tänka på en sak:

Musikalscenerna är välbesökta som aldrig förr. Artister lever idag på sina turnéer snarare än cd-skivor och festivalerna har aldrig haft så mycket besökare tidigare. Att de tjänar mer på spelningar beror självfallet inte bara på fildelningen och Spotify utan även att vi blir allt mer intresserade av att göra saker ”irl”. Sitta på rummet och lyssna på sina blandband är sååå 80-tal.

Min slutsats är denna: i tider då vi kan göra allt fler saker framför datorn… t.o.m. spela kort, blir kulturen en av de få sista utflyktsposterna som faktiskt har en fördel av att vara IRL. Känslan av live går aldrig att få online.

Vänta bara… och kom ihåg var ni läste det först: Inom ett par år har teatrarna fått ett riktigt uppsving och folkparkerna återuppstått!

Sverige behöver bättre entreprenörsklimat (läs: startup-kultur)

I Sverige finns verkligen ingen startup-kultur medfött (i it-sektorn, förstås… den här bloggen handlar om internet). Visst finns vi få företag som såväl har känslan som lyckan på vår sida. Skype, Mysql, Stardoll, Spotify, Twingly, Bambuser och ett antal till är svenska startups som lyckats (eller är påväg att göra det). Som alltid visar Sverige framfötterna på grund av några enskilda individer och succéer, trots att vi kanske inte är så starka inom området.

Problemet är ett alldeles för dåligt entreprenörsklimat inom it-sektorn. Normen för en systemutvecklare är att börja jobba i en stor företagsorganisation som Ericsson eller än troligare, på ett konsultbolag som sedan hyr ut till stora företag som Ericsson. För den nyutexaminerade studenten lockar förstås höga löner på ett konsultbolag istället för lägre lön men betydligt roligare jobb på ett webbstartup.

Det finns innovation, idéer och startups i Sverige. Fast de är få. Riktigt få. Speciellt om man endast räknar de startups som liknar Silicon Valley-stuket det minsta lilla. Att starta en webbyrå är, tro det eller ej, inte i närheten av min definition för startup. Trots det är det en sådan som teknik- och media-intresserade ungdomar ser sin framtid i. Världsuppfattningen är lite snedvriden, minst sagt.

Snälla Sverige! Skapa ett bättre startup-klimat! Vi behöver det! Jag skulle bli jätteglad om Sverige blev sett som Europas svar på Silicon Valley… vi har möjligheten, kompetensen och kanske även viljan. Vad som saknas är att byta ut normen mot något roligare.

Först då, jag först då, kommer det ens vara vettigt att tipsa om artiklar á la ”How to save money running a startup” från Mahalos CEO eller Techcrunch svar på nämnda artikel som har rubriken ”Startups Must Hire The Right People and Watch Every Penny. Or Fail.”. Och det var det jag ville göra. Egentligen. Fast vad hjälper det när vi saknar startup-kulturen i Sverige?

Fredagsunderhållning med vänner via nätet

Det är mycket som förändras. Webben och dess tjänster gör att människor kommer närmare varandra och kan vara sociala på ett helt annat sätt än framför tv:n. Visst är det skönt att stänga av och vara icke-interaktiv ibland. Det behövs. Fast det coola är att, trots hundratals kilometer emellan varandra, kan ett kompisgäng umgås en fredagskväll.

Ett flerpartssamtal i Skype och en omgång av kortspelet ”President” på blip.se gör att ett gäng vänner kan spela kort och snacka skit. Inte riktigt som IRL, men inte särskilt långtifrån heller.

Sociala webben lever, men den är inte alltid så välinpackad som i Facebook…