Sälj en livsstil, inte en produkt

Sälj inte bara produkten, sälj vad den ska användas till, i vilken kontext.

En hel del e-handlare (och många andra typer av bolag) är dåliga på kommunikation, sälja in iden, livsstilen, behovet av det de säljer. Det börjar bli bättre men fortfarande säljer de flesta bara en konkret produkt med specifikation, om-text och lite för fult frilagda bilder utan någon som helst bakgrund. Lite som att sälja en resa genom att visa insidan av flygplanet och hur stort benutrymme det är, inte hur härlig destinationen är.

Det är relevant att veta om spisen jag funderar på har rätt mått, funktioner och energikrav för mig. Men det första jag tänker på är ju vilken grym Morberg, Tina eller Plura jag ska bli! Däri ligger min egentliga drivkraft, inte yttermått.

Jag har suttit i otaliga workshops och rådgivningsmöten med bolag om det här på senaste tiden, stora som små. Att bygga ett köpsug handlar inte bara att berätta ”vad” det är, utan ”varför, i vilken kontext, och vad man kan bli med detta”. Det handlar delvis om att sälja drömmen, inte produkten, men också att ge det ett sammanhang.

Några enkla saker som skapar detta är content marketing i egna och andras kanaler, att jobba mer med produkt-och kategoritexter så de är mer säljande inte bara förklarande, samt att våga använda bilder med ett sammanhang istället för enkom frilagda raka bilder utan någon som helst känsla. I kombination med en bra kundupplevelse, design och andra sätt att jobba med emotionella värden är dessa saker väldigt kraftfulla. För att inte tala om video, förstås.

Sälj en livsstil. Det är då kunderna vill vara en del av ditt varumärke, inte bara ”ha en produkt”.

Almedalen och värdet av möten på 140 tecken


Jag tackar Inga-Britt Ahlenius under TEDxAlmedalen, ett kort möte med stort värde. Foto av Lena Dahlström.

Almedalsveckan handlar om politik, kunskapsöverföring, diskussion, opinionsbildning, budskap, lobbying och rosévinsmingel. Och om storskalig förändring, direktsända partiledartal och retorikanalyser in i förbannelse. Jag skulle dock vilja slå ett slag för det få pratar om men alla känner av som är där – värdet av de små och spontana mötena. I Almedalen pratar vi verkligen med varandra, avslappnat och utan guard, i offentliga- och stängda sammanhang. Om allt. Och inget. Med alla.

Alla pratar med alla under Almedalsveckan. Den onåbarheten man ofta känner mellan medborgare, makthavare och medierna är som bortblåst. Med ett glas rosé i handen (och i vissa fall mineralvatten, planerat eller ej), kan alla prata med alla (och gör det också!). Vare sig det är på ett seminarium, ett kändistätt mingel, en sen natt på Donners eller på en välfylld Almedalspark under ett partiledartal så pratar alla. Med alla.

De flesta möten och diskussioner i Almedalen är 140 tecken eller kortare. Men de är många. Och det är dessa till synes obetydliga mötena jag tycker gör Almedalen så unikt. Dessa möten ingjuter energi, idéer, möjligheter och kontakter till framtiden. Små frön planteras överallt: människor möts, människor sprider idéer, människor lyssnar, människor pratar. Under Almedalsveckan visar visitkortet verkligen att det är en fantastisk uppfinning.

När alla kan prata med alla, vågar alla även prata med alla. Det är helt fantastiskt hur det som svenskar i vanliga fall behöver en hel kanna alkohol i sig för att våga göra, händer spontant och bara sådär under politikerveckan helt nyktert, glatt och naturligt i det sammanhang som kallas Almedalen. Almedalsveckan tar bort barriärer, skapar en öppenhet och diskussion som är omöjlig att återskapa de resterande veckorna under året.

Twitterreferensen då? Jo jag tycker Twitters största styrka är att alla kan prata med alla.  Öppenheten, enkelheten och de få tecken det krävs för ett svar gör att barriärer försvinner, engagemanget flödar och diskussioner som annars inte skulle skapas sker av bara farten. Precis som Almedalen, fast lite större.

Desto mer människor pratar med varandra, desto bättre kommer människor världen förstå. Tacka Twitter och Almedalsveckan för de unika möjligheterna att göra detta helt spontant, på 140 tecken, och med många av världens smartaste människor. Med 140 tecken hinner man måhända inte säga så mycket, men man hinner träffa desto fler. Och det tror jag it’s all about för att förändra världen.

Att sälja med sociala medier

En möjlighet som ofta glöms bort eller undermineras i evangelisternas prat om sociala medier är försäljning. Det finns få företag som börjat utnyttja möjligheterna som sociala medier ger som försäljningskanal. Och nej, det handlar inte om att twittra ut ett produkterbjudande lite då och då – det handlar om att reagera på människors behovsskrik.

Aldrig tidigare har vi haft tillgång till vad folk tycker, tänker eller har ett behov av helt öppet som idag. Detta är något jag varit inne på tidigare, att fikarastsnacket flyttat ut på nätet. Detta innebär dock inte bara att företag kan dra nytta av att se hur mycket det pratas om en produkt, de kan även konkret sälja in den.

Skalbar försäljning har blivit extremt mycket effektivare senaste decennierna. Från att ha gått från postorder och telemarketing till ehandel och nu även ”one click shop” som i t.ex. Apple Store. Det har både blivit enklare att sälja in och att ta beslutet att köpa. Prisjakt och Google har även en viktig del i detta genom att skapa en tydligare öppenhet för jämförelse, desto mer och bättre data som blir tillgänglig desto enklare att ta köpbeslut baserat på fakta. Dessutom har Facebook Pages mfl inneburit ökade möjligheter till kontinuerlig införsäljning och merförsäljning, vilket skapat ett bra klimat för retention.

En av de absolut mest användbara fördelarna med internet är dock timing. Anledningen till att Googleannonser är så effektiva är inte för att de är textbaserade eller automatiserade, utan för att de når den potentiella kunden i exakt samma ögonblick som den letar efter precis det du försöker sälja. Att med annonser komma närmare en potentiell köpare  så långt in i köpbeslutsprocessen är nästan omöjligt.

Denna typ av timing går dock även att utnyttja i sociala medier. För även om man inte kan nå potentiella kunderna i exakt samma sekund de söker efter det i sociala medier genom annonsering, så gör öppenheten att det går att agera. När människor helt öppet berättar om sina behov, sina val och sina frågor är det självfallet helt ok att hjälpa till även som företag. Har man en lösning på ett specifikt behov, är konkurrenskraftig enligt internets alla jämförelsemöjligheter och dessutom ödmjuk finns det inget som säger att det skulle vara fel att som företag erbjuda den lösningen via en kommentarstråd i en blogg, som ett svar på Twitter eller som ett epost till den potentiella kunden.

Konkret innebär det att man som företag kan med hjälp av framförallt realtidssök se om någon berättar om ett behov och om man har en bra lösning för behovet, svara. Agera, sälja in.

I mitt nya ehandelsprojekt Headler bevakar vi kontinuerligt bloggar och Twitter efter potentiella köpare som skriver att de ”ska köpa hörlurar” eller ”behöver nya hörlurar!”, som vi sedan svarar med förslag. Konverteringen har varit uppemot 25% hög.

Tittar man på det i ett större perspektiv, finns stora möjligheter att skala upp den här typen av införsäljning. 140 tecken på Twitter och inte så många fler i bloggkommentarer eller på Facebook ger stora möjligheter till betydligt effektivare kommunikation vid införsäljning än med t.ex. telemarketing. Bättre sökfiltrering och fler verktyg á la Cotweet gör det möjligt att med ganska enkla metoder skala upp säljandet mot många. Kostnaden för kommunikation går mot noll, precis som teknik och data. De omvärldsbevakningsföretag som förstår att framtidens affär inte ligger i att sammanfatta datat till kunden, utan att ge bäst verktyg för att agera effektivt på datat, kommer att vinna i längden.

På mina föreläsningar brukar jag ibland prata om att webb 1.0 handlade om att göra information och kommunikation tillgänglig, medan webb 2.0 handlar om att agera på all den information och kommunikation som finns tillgänglig. Nu när informationen finns tillgänglig, kommunikationssätten är tillräckligt etablerade för att kunna skala upp så är det enklare än någonsin att sälja till rätt personer vid rätt tillfällen. Och det vore väldans dumdristigt att inte nyttja dessa nya möjligheter till försäljning likväl som kundtjänst.

Topp 10 Svenska PR- och kommunikationsbloggar

På tal om bra bloggar jag gillar att följa har denna blogg hamnat på en fin lista över ”Top 10 Swedish Public Relations and Communications Blogs”. Hedrande, och glad, blir man förstås. Grattis till er andra, dessutom. Jag läser er allihop!

Hela listan:

1. ronnestam.com

2. joinsimon

3. Media Culpa

4. SAME SAME BUT DIFFERENT

5. jardenberg unedited

6. FYRA NYANSER AV BRUNT

7. Doktor Spinn

8. bisonblog.se

9. Pers Värld

10. SOCIALA MEDIER

 

”2010 kommer bli stora sorteringsåret”


Niclas, jag, Evelina på en Flashy Jacks-spelning. Foto: Helena Sund

Det här med att sortera och gruppera människor i sociala nätverk har jag bloggat om ett par gånger. För ett år sedan skrev jag att ”2010 kommer bli stora sorteringsåret. Om inte för er, så i alla fall för mig”. Då hade Twitter precis lanserat Twitter Lists, Tweetdeck var min desktopklient för Twitter just för möjligheten att ha kolumner med specifika listor och jag efterfrågade fler liknande satsningar, främst från Facebook.

Nu när Facebook Groups har kommit, börjar det kännas som att jag hittade rätt i min analys om vad som skulle hända i år. I Facebook har det funnits ett ökat behov av att kommunicera med grupper av människor på ett smartare, mer konversationsinriktat sätt utan att behöva blanda in andra. När jag skrev om behovet förra året hade jag och mina närmsta vänner Facebooks mailfunktionen som räddning, den kunde man ju cc:a andra på, men den var inte så välanpassad då den ständigt tog uppmärksamhet. Funktionen för meddelanden i Facebook var helt enkelt till för just meddelanden, inte ostrukturerade diskussioner om många olika ämnen. Vilket nya Facebook Groups, eller för den delen de tidigare Jaiku Channels, gör på ett briljant sätt.

Idag uppstod en närliggande intressant diskussion om Facebook (på Facebook, förstås). Fler och fler, visar det sig, har släppt på den mentala spärren att endast ha privata vänner på Facebook. Gamla skolkompisar, jobbkontakter, konferensminglare eller för den delen någon man bara träffat på en fest någon gång, börjar bli självklara som kontakter på Facebook.

Detta är något jag också märkt, och efterlever med ganska stor tydlighet. Jag har gamla dagiskompisar, lärare, rektorer (!), skolkompisar, folk jag träffat på någon fest jag inte ens kommit ihåg, SSWC-vänner, dirigenter från orkestrar jag varit med i och såklart en och annan kontakt jag fått genom konferensminglandet. Fortfarande är jag ganska noggrann med att ha träffat alla personer IRL i någon form, mest för att det verkar vara normen bland de flesta på Facebook.

Joakim Jardenberg har en bra poäng kring detta, att om man inte tillåter sig att adda nya smått okända kontakter så kommer man aldrig skaffa sig några nya vänner. Vilket är extremt sant, och något jag verkligen rekommenderar andra att fundera över. Desto fler bra vänner, desto bättre. Allt. Se bara till att konvertera de nya kontakterna till riktiga vänner.

Och generellt är det ju så att relationer varken har med privat eller professionellt att göra. Precis som man har lösa eller mindre nära kontakter i vanliga livet av människor man träffat någon gång, finns sådana i arbetslivet. Världen är full av olika typer av kontakter, människor och relationer. Facebook är förutom ett bra verktyg att kommunicera med dessa, dessutom den bästa kontaktlistan för dessa. Om sedan den person du lade till för fyra år sedan, som du bara träffat två gånger, inte vill veta vad du åt till lunch – låt den personen bestämma det själv. Facebook har alla möjliga filter, smarta lösningar och bra sätt att sortera in människor i fack.

Ta inte bort Facebookvänner, tänk inte att det bara ska vara för privata kontakter. Det är en ohållbar tanke i 9 fall av 10, och dessutom ett sätt att motsträva verktygets möjligheter. Jag raderar aldrig foton eftersom alla foton är ett minne. Likaså raderar jag aldrig Facebookkontakter då de är en relation. Om än aningens grå, just nu. Chansen att de gråa håren ska försvinna från den relationen ökar dock tusenfalt om Facebookrelationen finns kvar.

Så istället för att radera – sortera. Sätt in personen i facket ”gamla vänner” och klicka ”hide” i nyhetsflödet. Låt den andra personen göra likadant, om den vill, med dina uppdateringar. Facebook har faktiskt sådana filter automatiskt också, pratar eller interagerar du inte med en person på länge dyker den upp alltmer sällan i ditt nyhetsflöde.

2010 ÄR det stora sorteringsåret. Förut har det varit Facebooks fel att man inte kunnat ha alla vänner på ett effektivt sätt där. Nu är det bara upp till dig.

Underskatta inte fikarastsnacket

Det här är mitt inlägg i Moving Images bloggserie om realtidswebben. Stafettpinnen fick jag av Anja Gatu på Sydsvenskan och efter mig kommer Pernilla Severson från Malmö Högskola skriva om ”Hur gör vi information till kunskap i en realtidsvärld?” / ”Hur bildar vi oss bäst?”. Enjoy!

När IM-tjänster blev riktigt stort för cirka 10 år sedan blev det nästan lika opretentiöst, enkelt och instängt som vilken fikarast som helst. Den låga barriären för att prata med varandra om allt & inget gjorde att så skedde och den mer vardagliga jargonen började på allvar flytta ut på nätet. IM och mail hade lägre barriär för att starta en konversation än telefoni och blev en solklar succé.

Såhär 10 år senare är Skype, Facebookchatten och MSN Messenger större än någonsin. Fikarasten har blivit digital, oberoende av fysisk plats, och många företag med kontor på flera platser har t.o.m. fredagsfikat ihopkopplat via videochatt.

Senaste åren har dock något ännu häftigare skett – fler och fler av dessa ”fikarastsnack” har hamnat på Jaiku, Twitter, Facebook och i bloggar vilket inneburit att fler kunnat vara delaktiga i diskussionerna. Konversationerna har blivit öppna för alla att delta i, de tidigare så populära gruppchatterna i MSN och Skype fick fler medlemmar när de flyttade ut i öppna nätverk och sociala relationer knöts som aldrig förr. Genom enkla diskussioner som vilken lunchrestaurang som är bäst, eller vilken kaffemaskin man ska köpa in till jobbet, blev de digitala fikarasterna oerhört värdefulla för de aktiva genom att erbjuda alla att svara på alla frågor.

Men förutom de sociala fördelarna har öppenheten även skapat stora affärsmöjligheter. Att det är öppet innebär nämligen inte bara att alla kan svara på allt, utan även att allt blir sökbart i realtid. De här två sakerna ihop, sökbarheten och möjigheten att agera, innebär en underbar möjlighet att äntligen få ta del av fikarastsnacket och kunna använda det till något bra.

Precis som vi på fikarasterna offline pratar vi mycket om produkter, företag och vad vi tycker om saker om ting. Är vi arga på att något inte fungerar, twittrar vi om det, har vi sett en riktigt bra film – ja då twittrar vi om det också. Med några enkla twittersökningar om sitt varumärke blir det simpelt att agera genom ett bra svar, i princip i realtid. Tänk så många sura kunder man kan omvända till nöjda bara genom att agera på deras arga tillrop i sociala medier, som man aldrig kunnat omvända förut!

Underskatta aldrig fikarastsnacket i sociala medier, ty det råkar nämligen betala sig att vara delaktig it.

80/20-regeln i framgångsrika social media-satsningar

Björn Fant har skrivit en bra bloggpost om viral spridning och har i den vänligt nog skrivit att han tycker jag är duktig på att marknadsföra det jag skriver. Tack Björn!

Ok, så hur agerar man snabbt? Skapa en grundläggande viral motor för din blogg som går igång automatiskt varje gång du publicerar ett blogginlägg. Personligen tycker jag att Anton Johansson är en gud på detta område. Publicera en länk till inlägget på Facebook, Twitter, Google Buzz, Myspace och Linked in. För internationella sajter kan du lika gärna inkludera Stumble upon, Digg, Reddit och Delicious. Med WordPress är det relativt smärtfritt. Ett RSS-flöde till din blogg är obligatoriskt.

Som så mycket annat, det är inte någon rocket science, det handlar bara om att förstå hur viktig marknadsföring är för innehållet man producerar. Den världskända Paretoprincipen, eller 80/20-regeln, i mitt synsätt att 20% är producera och 80% marknadsföra.

Detta är något som låter självklart men som alltid visar sig vara en tankeställare när jag är ute och föreläser. Det hjälper inte att ha en blogg om ingen vet att den finns. Framgångsrika bloggar lägger 20% av tiden på att producera innehåll och 80% på att marknadsföra den. Så har bloggar som  Blondinbella, Manolo och Saltå Kvarn gjort.

Jag kommer ihåg när jag och Eric lanserade modetoppen.se, en Digg-kopia inriktad mot Svenska modebloggar, och Isabella aka Blondinbella ringde tidigt på morgonen när hon hört om oss. Detta var innan hennes stora genombrott, även om hon var en populär bloggare redan då, och hon jobbade stenhårt för att få mer trafik. Hon var den enda modebloggare som lade in ALLA sina inlägg på modetoppen.se och i tre månaders tid dominerade hon också vår förstasida pga att hon uppmanade sina läsare att rösta, samt använde våra widgets (som vi utvecklade till stor del pga hennes önskan om sådana) . Det var ingen slump att hon skapade Sveriges största blogg, det var hård marknadsföring från start till mål.

Att bli framgångsrik bloggare, twittrare eller lyckosam i något annat socialt medie kräver förutom bra innehåll ett sinne för hur man ska få folk att konsumera det. De där 80% av marknadsföring är trots allt väldigt viktiga.

Personal branding genom visuella igenkänningsfaktorer

Personal branding är ett intressant ämne jag grottar ned mig i relativt ofta, vilket även gjort att jag fått möjligheten att föreläsa om ämnet i olika sammanhang ett antal gånger senaste tiden . När jag i söndags var på TEDxViggbyholm, ett välarrangerat event av superkommunikatören (och föreläsaren) Johan Ronnestam med inriktning visualisering, kom jag att tänka på hur mycket visuella medel man ofta omedvetet använder för att bli ihågkommen.

När man försöker förbättra sitt eget varumärke handlar det i hög grad om att kommunicera ut sina bästa karaktärsdrag, så att fler personer kommer ihåg dig och får den bild av dig som du vill förmedla. Privat brukar detta ske omedvetet genom att man framhäver sina bästa sidor så att personer man träffar kommer ihåg att man t.ex. är glad, rolig, snygg och smart.

Att man använder visuella identitetsdrag i vanligt varumärkesbyggande är en självklarhet, man utgår ofta från logotyp och resten av den visuella identiteten när man gör brandingkampajer just för att det är dessa som ska fastna. Vilket även gäller när varumärkesbyggandet handlar om att en själv och ens namn ska bli ihågkommet. Kommunikativt innebär det att man försöker framställa sig någorlunda liknande i sin kommunikation under lång tid, så att dessa personlighetsdrag är de som i slutändan sätter sig på minnet. De personlighetsdrag som upprepas varje gång något möter en har en förmåga att också vara de som fastnar.

Några exempel på visuella ”igenkänningsfaktorer” jag och andra använder oss av:

1. ”SuperAntons patenterade fotomin”


Foto: Paula Marttila & Gitta Wilén

Jag är vida känd för min fotomin, vilket förutom att folk känner igen mig på bilder lättare (t.ex. profilbilder), även gjort att folk tycker jag ser glad ut och inte minst – känner igen mig IRL.

2. Klädstil

När det gäller kläder har de flesta redan en outtalad stil som de håller någorlunda fast vid. Vilket ökar igenkänningsfaktorn mycket. Jag har t.ex. färgglada kläder och rutiga skjortor som många förknippar med mig. De som har en klädstil som står ut från mängden, kommer man såklart ihåg ännu bättre.

3. Glasögon


Foto: Pelle Sten & Nikke Lindqvist

Judith Wolst och Nikke Lindqvist är två personer man känner igen på hundratals meters avstånd bara pga deras glasögon. Glasögon har en förmåga att bli en viktig del av ens yttre igenkänningsfaktorer eftersom det är en av få attiraljer man alltid har på sig.

4. Skor


Foto: Marcus Westberg

Det krävs mycket för att bli ihågkommen för sina skor men det finns de som lyckas. Simon Sundén är en av dem.

Efter att ha hittat de igenkänningsfaktorer samt personegenskaper man vill kommunicera ut är nästa steg hur man syns och hörs, dvs marknadsför sig så ens person når ut. Vilket inte handlar så mycket om visuella saker utan snarare om sociala. Det lär jag återkomma till i en annan bloggpost inom kort. Stay tuned!

Lärdomar av att lansera webbtjänster med ”invite only beta”

På suveräna Hacker News hittade jag en artikel av ett startup som berättade att de fått 18 000 betaanvändare på fyra veckor genom att ha en strategi som gick ut på att maila bloggare och erbjuda de invites att dela ut på sin blogg. Även om artikeln i sig inte tyder på någon vidare form av duktigt strategitänk när det kommer till att bygga användarbas eller att kommunicera med bloggare från det här startupföretaget, så är den ändå beviset på att konceptet ”invite only beta” återigen visat sig fungera.

Jag har varit med om två stora betalanseringar med invite only beta. Första gången var förra våren, då vi lanserade vårt bloggsök på Twingly.com. Andra gången var nu bara för en månad sedan, då vi lanserade Twingly Channels.

Båda gångerna har vi bestämt oss för att ha invite only beta ganska sent, samt av ungefär samma skäl. Dels har vi båda gångerna börjat jobba med förhållandevis tunga tekniker som vi inte hunnit testa ordentligt, som vi inte riktigt vet hur de ska fungera när vi börjar släppa på användare.

En annan relaterad aspekt har även varit att vi båda gångerna lanserat i ett ganska tidigt stadie, vi har haft tusentals fler features och saker att fixa men valt att lansera en så nedskalad version som möjligt för att få ut tjänsten fortare. Tredje anledningen var en ren kommunikationsfördel, och det är väl egentligen den vi har gemensamt med artikeln jag länkar till ovan, det är mer intressant för stora teknikbloggar etc att skriva om oss om de kan dela ut invites.

Så vad är lärdomarna av detta?

Även om vi inte har haft någon Spotify-succé med våra invites, med ett trånande efter invites fortfarande 2,5 år efter att de började bjuda in folk till tjänsten, så har invite only-strategin ändå varit värdefull för Twingly.

Om man kikar på första lanseringen: Dels gav det vårt devteam lite lugn och ro att arbeta utan att vara oroliga för att tjänsten inte skulle klara av pressen första tiden, dels är betaanvändare som är inbjudna mer villiga att dela med sig av feedback än ”vanliga” användare när tjänsten väl är öppen. Dessutom fick vi hjälp med prestandatester. PR-mässigt var det också en succé, coverage på Techcrunch och en rad andra bloggar. Jag och Martin var på The Next Web under lanseringen och delade bland annat ut invites, vilket helt klart var en bra grej. Att inte bara pitcha, vare sig det handlar om personer man träffar på en konferens eller journalister, utan även ”ge” något (i det här fallet invites) är helt klart en fördel som är svårslagen. Kort och gott: trots att det låter helt  idiotiskt att behöva logga in för att komma åt en sökmotor, så är vi idag glada för att vi gjorde som vi gjorde.

Nu när vi lanserade Channels valde vi att ha stängd invite only beta av ungefär samma anledningar. Nu tillåter vi inte heller alla att skapa kanaler, utan man får ansöka om att starta en kanal, trots att man så att säga har invite till själva tjänsten. Vilket dels är för att vi inte hunnit skala upp inhämtningen av rss-feeds men även för att skapa den sociala gemenskapskänslan. Vi bestämde att alla inte skulle få starta kanaler långt före vi bestämde oss för att ha invite only beta. Det beslutet blev ganska naturligt när tekniken krånglade mer än vi förutspådde och när alla satte upp varsin kanal baserat på sitt opml feed i första interna pre-alphan och tyckte sin egen var bäst, och hängde bara där. Det var då vi insåg att en strategi där vi tvingar användare att hänga tillsammans i de kanaler som redan finns, kanske krävs för att ge den upplevelse vi önskar tillhandahålla.

I Channels är dock den viktigaste aspekten när det gäller invites ur ett kommunikations- och användarbasskapande perspektiv att varje kanalägare bjuder in nya användare till sin kanal. Alla de som får starta en kanal, får invites att dela ut så deras bloggläsare, vänner eller kontaknät inom det ämnet/intresset som kanalen handlar om också kan vara med och interagera i kanalen. Desto fler som får skapa en kanal, desto fler användare får vi. Detta är dock inte en strategi ur intet, vi vill inte att våra kanalägare ska lita på oss att vi skaffar subscribers och användare med samma intresse att diskutera med till deras kanal.

Antagligen är kanalägaren betydligt duktigare på att bjuda in folk med samma intresse baserat på bloggläsare, kontaktnät, twitterfollowers etc och det är det beteendet vi vill skapa – att de bjuder in folk. Det är ett beteende vi vill behålla även när vi inte kräver invite för att komma åt tjänsten. Och förhoppningsvis kommer det även kännas än mer relevant när kanalägaren kan lägga kanalen som en undersida på sin blogg, får större rättigheter att styra i kanalen och helt enkelt får ut ”mer” av att vara kanalägare. Fler incitament att bjuda in nya användare.

Så, för att sammanfatta. Jag tycker inte man ska ha stängd beta enbart som marknadsföringsmetod. Har man som vi och Spotify dock skalbarhets- och teknikfunderingar, samt en strategi som går ut på att släppa ut tjänster i ett tidigt stadium för att få feedback och respons, är det helt klart något att rekommendera. Och då är det väldigt effektivt att använda det som marknadsföringsmetod, PR-strategi mot bloggar, sociala medier och early adopters. Dessutom, som vi nu försöker göra med Channels, för att skapa ett användarbeteende. Där är det för tidigt att säga om vi lyckas eller inte.

Fördelar:

  • Enklare att få PR, speciellt i bloggvärlden
  • Mer och bättre feedback
  • PR-mässigt två lanseringar, en betalansering och en publik lansering
  • Lättare att få en tjänst att bli viral, eftersom man hellre delar något ”av värde” (inbjudan) än en vanlig nyhet
  • Trygghet i att kunna släppa på användare i samma takt som man skalar upp tekniken
  • Tacksamhet, varje gång någon blir inbjuden känner de tacksamhet istället för skeptisk nyfikenhet, vilket gör användare väldigt förlåtande och snälla i sin bedömning
  • Gillas av early adopters
  • Förlänger hypen
  • Är effektivt för att kunna släppa på användare så tidigt som möjligt, innan tjänsten egentligen kanske är en riktigt bra produkt

Nackdelar:

  • Traditionell press inte lika villiga att skriva om tjänsten inte är publik än
  • Det går inte att jobba med ”traditionella” marknadsföringsmetoder som SEO, Adwords, bannerannonsering, tv-reklam etc förrän man är publika (eller har en premiumversion som man vill nya användare ska registrera sig på som hos Spotify)
  • Man riskerar att tappa många potentiella användare genom att inte låta alla bli medlemmar direkt
  • På samma ämne men mer konkret, PR konverterar inte lika bra
  • Gillas inte av icke-early adopters

Skittles Sociala Medier-bete

Skittles.com lanserade under helgen en väldigt rolig och innovativ sak – nämligen sin egen hemsida som en Twittersökning på ”skittles”. De fick mycket uppmärksamhet för detta och nästan bara glada hejarop.

Joakim Jardenberg kommenterade det såhär:

– Vilken sjuk uppmärksamhet de fått. Smart, välförtjänt. Bara de fortsätter inovera efter de här femton minuterna är över. (btw, de kör innehållsförteckningarna på wikipedia)

Och nog har de fortsatt innovera. De väljer på ett briljant sätt att utnyttja den trafik, PR och inte minst intressestorm som skapades genom deras första innovation och utnyttjar detta till att skapa ännu en våg av intresse. Idag bytte de ut twittersökningen mot deras Facebook-fanpage.

Att våga använda sin egen hemsida till såna här PR-kampanjer är riktigt, riktigt smart och starkheten ligger inte bara i att de är snabba på att utnyttja uppmärksamheten för att skapa ännu en intressevåg utan även för att de faktiskt försöker skapa ett långvarigt värde av den. Facebook-sidan har redan fått 585 000 fans och är därmed inte farligt långt ifrån topplistan över de produkter med flest fans.

Att beräkna värdet av att finnas på hundratusentals Facebook-profiler flera år framöver är i princip omöjligt. Det är förstås väldigt, väldigt bra branding.

Frågan är om det här inte kan ses som nya tidens länkbete – > sociala medier-bete?