Niclas, jag, Evelina på en Flashy Jacks-spelning. Foto: Helena Sund
Det här med att sortera och gruppera människor i sociala nätverk har jag bloggat om ett par gånger. För ett år sedan skrev jag att ”2010 kommer bli stora sorteringsåret. Om inte för er, så i alla fall för mig”. Då hade Twitter precis lanserat Twitter Lists, Tweetdeck var min desktopklient för Twitter just för möjligheten att ha kolumner med specifika listor och jag efterfrågade fler liknande satsningar, främst från Facebook.
Nu när Facebook Groups har kommit, börjar det kännas som att jag hittade rätt i min analys om vad som skulle hända i år. I Facebook har det funnits ett ökat behov av att kommunicera med grupper av människor på ett smartare, mer konversationsinriktat sätt utan att behöva blanda in andra. När jag skrev om behovet förra året hade jag och mina närmsta vänner Facebooks mailfunktionen som räddning, den kunde man ju cc:a andra på, men den var inte så välanpassad då den ständigt tog uppmärksamhet. Funktionen för meddelanden i Facebook var helt enkelt till för just meddelanden, inte ostrukturerade diskussioner om många olika ämnen. Vilket nya Facebook Groups, eller för den delen de tidigare Jaiku Channels, gör på ett briljant sätt.
Idag uppstod en närliggande intressant diskussion om Facebook (på Facebook, förstås). Fler och fler, visar det sig, har släppt på den mentala spärren att endast ha privata vänner på Facebook. Gamla skolkompisar, jobbkontakter, konferensminglare eller för den delen någon man bara träffat på en fest någon gång, börjar bli självklara som kontakter på Facebook.
Detta är något jag också märkt, och efterlever med ganska stor tydlighet. Jag har gamla dagiskompisar, lärare, rektorer (!), skolkompisar, folk jag träffat på någon fest jag inte ens kommit ihåg, SSWC-vänner, dirigenter från orkestrar jag varit med i och såklart en och annan kontakt jag fått genom konferensminglandet. Fortfarande är jag ganska noggrann med att ha träffat alla personer IRL i någon form, mest för att det verkar vara normen bland de flesta på Facebook.
Joakim Jardenberg har en bra poäng kring detta, att om man inte tillåter sig att adda nya smått okända kontakter så kommer man aldrig skaffa sig några nya vänner. Vilket är extremt sant, och något jag verkligen rekommenderar andra att fundera över. Desto fler bra vänner, desto bättre. Allt. Se bara till att konvertera de nya kontakterna till riktiga vänner.
Och generellt är det ju så att relationer varken har med privat eller professionellt att göra. Precis som man har lösa eller mindre nära kontakter i vanliga livet av människor man träffat någon gång, finns sådana i arbetslivet. Världen är full av olika typer av kontakter, människor och relationer. Facebook är förutom ett bra verktyg att kommunicera med dessa, dessutom den bästa kontaktlistan för dessa. Om sedan den person du lade till för fyra år sedan, som du bara träffat två gånger, inte vill veta vad du åt till lunch – låt den personen bestämma det själv. Facebook har alla möjliga filter, smarta lösningar och bra sätt att sortera in människor i fack.
Ta inte bort Facebookvänner, tänk inte att det bara ska vara för privata kontakter. Det är en ohållbar tanke i 9 fall av 10, och dessutom ett sätt att motsträva verktygets möjligheter. Jag raderar aldrig foton eftersom alla foton är ett minne. Likaså raderar jag aldrig Facebookkontakter då de är en relation. Om än aningens grå, just nu. Chansen att de gråa håren ska försvinna från den relationen ökar dock tusenfalt om Facebookrelationen finns kvar.
Så istället för att radera – sortera. Sätt in personen i facket ”gamla vänner” och klicka ”hide” i nyhetsflödet. Låt den andra personen göra likadant, om den vill, med dina uppdateringar. Facebook har faktiskt sådana filter automatiskt också, pratar eller interagerar du inte med en person på länge dyker den upp alltmer sällan i ditt nyhetsflöde.
2010 ÄR det stora sorteringsåret. Förut har det varit Facebooks fel att man inte kunnat ha alla vänner på ett effektivt sätt där. Nu är det bara upp till dig.
Fyra nyanser av brunt 